Mor och dotter på äventyrsresa i
Nordamerika med start i Vancouver 2003.
Del 1. Vancouver B.C. Kanada 2013
Del 13. Vi hade lämnat Alberta i Kanada och fortsatte vår resa mot 100 Mile House. Tog in på
ett motell. Gick en promenad i stan på kvällen. Tidigt på morgonen så
körde vi vidare mot Clinton.
Hade tänkt att hitta ett ställe där vi kunde ut och rida. Körde
en ödslig väg upp till Big Bar Ranch. Vi valde att återvända till Clinton och
tog in på ett motell där det fanns kök. Det var olydigt varmt ute. Gick ändå
en promenad på kvällen.
Dagen efter körde vi mot Lillooet.
Det var underbart väder när vi tog bilden under i Pavilllion Road.
Där har vi varit flera gånger 2001.När jag var själv i Kanada 2005
så körde jag ofta från Lillooet upp till berget där man kunde se miltals
långt bort igenom.
Vi hade ju varit i Lillooet 2001 och det kändes underbart att
komma dit igen. När vi kört ner till samhället så tog
vi in på Mile O motell. Fick en liten enkel svit med vardagsrum med pentry,
sovrum, badrum med badkar och balkong med utsikt ner mot fraser River. Hade
handlat innan så jag gjorde iordning potatisgratäng, kyckling och
wookgrönsaker.
Vi gick till puben på kvällen. Flera lade in pengar
i Jukeboxen och musiken påminde mig om 2001 då
en indian bjöd upp mig till dans.
Det gick inte så bra att sova på natten. Dels så var det jättevarmt och
dels så dundrade tåget B.C: trail med stort gods som dånade något fruktansvärt.
Morgonen därpå åt vi frukost och kollade på
tv samtidigt. Vi bestämde att vi skulle åka till Seton Lake och
bada och sola.
Vi stannade i Lillooet i en vecka. Var ute på olika pubar på
kvällarna. I vissa pubar är det nästan bara indianer. Träffade en
kvinna där som erbjöd min dotter att få välja en låt i Jukeboxen. Kvinnan
berättade att hon jobbade som enda kvinna i brandkåren. Hon visse
att hon hade starka armar för att kunna klara av jobbet. Vi skulle gå vidare
till ett annat ställe då kvinnan med de bruna rådjursliknande ögonen
ville hänga med. Hon tittade så undrande när jag bestämt sa nej.
I en annan pub var det levande musiker som spelade. Det var tjo och tjim.
Många tog oss i hand och hälsade på oss.
Flera indianer brukar ha svarta hattar på huvudet och kvinnorna går ofta i
i shorts och tennisskor. Indianer är ofta som katter. Mjuka och smidiga
när dom rör sig. Ofta hänger håret bakåt i en tofs. Dom är oftast väldigt
vänliga med reserverad. En man som inte var indian bjöd upp mig till dans.
Visste inte då att han var gift med en indiankvinna som blivit väldigt svartsjuk på mig.
Hon kom fram till mig när jag satt på en stol. Hon sa ingenting utan bara tittade
neråt. Det var ju svårt att tyda varför hon gjorde så. Två indiankvinnor bad
mig lämna stället för våran egna säkerhet och att det absolut inte var mitt fel
att den svartsjuka kvinnan betedde sig så. Det är mycket man lär sig
och ska tänka på när olika kulturer möts.
Nästa dag var det varmt ute så vi solade och badade. Såg flera bergsgetter
i berget. En råkade trampa på flera stenar. Det ekade när det ramlade ner.
Senare på dagen var vi inne i Miyazaki House.
Lite längre bort från huset låg ”Hang mans tree” 2003.
Jag frågade en indiankvinna om hon någon gång
haft en önskan att flytta till ett annat land. Hon svarade att hon aldrig
ville flytta från de vackra bergen som hon älskade. Möjligtvis så skulle
hon kunna tänka sig att resa någon gång men inte vara hemifrån Lillooet
för länge. Hon frågade om jag kunds känna som hon. Jag svarade
att jag har mitt hem i mitt hjärta. Hon fick tårar i ögonen.
Nästa dag solade och badade vi igen i Seaton lake. Det hade börjat
blåsa så vågorna slog mot stranden. På kvällen åt vi kycklingsouvlakin
med tzatziki i den grekiska restaurangen Dina`s Place.
Nu hade dagen kommit då vi skulle fortsätta vår resa. Jag ville stanna
kvar. Jag ville också veta om jag nu skulle komma tillbaka om jag
kunde ev jobba som volontär för att kunna göra någon insats. Jag pratade
med chefen på Friendschip center. Jag jobbade ju inom skola så dom
tyckte att jag skulle åka runt till olika skoldistrikt för att få
erfarenheter om indianer.
Flera välsignade våran fortsatta resa
och önskade oss allt gott.
Fint sagt och det ledde till att jag återvände till
Lillooet 2005 och 2008.
Resan fortsatte mot Pemberton och Whistler