I bilden sitter en ung kvinna vid ett bord, upplyst av ett ensamt ljus.
Utanför fönstret brinner världen.
Dagboken hon skriver i är central.
Den står för minnet, sanningen och människans röst när världen skriker.
Dagboken är ett motstånd utan våld – ett stilla, men orubbligt sätt att säga:
”Jag låter inte ondskan bli det sista ordet.”
Den lilla växten vid bordet är lätt att förbise – och just därför viktig.
Den symboliserar livet som fortsätter, det goda som inte ger upp.
Eden i exil.
Paradiset finns inte längre runt henne,
men något av det lever kvar i henne.
Så länge det vårdas, så länge det får ljus.
Bilden säger inte: ”Det goda segrar.”
Den säger: ”Det goda väljs.”
Inte därför att det är lätt.
Inte därför att det räddar allt.
Utan därför att utan det upphör människan att vara människa.







