Besökte Ekhagens forntidsby den 14 juli 2023. Väldigt intressant. Läs här.

Sammanfattning av Roadtrippen den 13-16 juli 2023

I en fönsternisch med utsikt över smidesbalkonger i klassisk parisisk stil arrangerade jag i datorn en liten, stillsam utställning med handgjorda dekorationstårtor. Idén föddes ur min kärlek till äldre textilier, konstblommor och 1800-talets dekorativa formspråk.

Material och inspiration

De tre tårtorna är inte ätbara – de är tillverkade av skumgummiformar, täckta med spets eller tyll i mjuka toner som gräddvitt, puderrosa och lavendel. Jag har använt konstgjorda rosor, nejlikor, lavendelkvistar, pärlband, sidenband och en antik brosch för att skapa variation och detaljrikedom.

Faten de står på är metallfat i dämpade nyanser – ett med sliten patina för att förstärka det åldrade intrycket. Den rosatonade tårtan är draperad i veckad tyll med ett pärlband längs kanten, avslutat med en spetsrosett. De två andra är klädda i antik spets med blommor i symmetrisk komposition.

Dekoren omkring

För att ge utställningen en kontext placerade jag ett litet bord framför fönstret, klätt med en duk i blek lavendelton och spetskant. På bordet står även två små bakelser i tyg, en antik vas med rosor och lavendel samt guldfärgade ramar med romantiska motiv – som påminner om gamla salonger i Montmartre.

Historisk känsla

Stilen påminner om det sena 1800-talets franska inredning, där spets, blekta färger och blommor ofta förekom i hem med influenser från både rokoko och tidig art nouveau. Rosor hade stark symbolik under denna tid – de stod för kärlek, kvinnlighet och skönhet – vilket gör dem till ett naturligt val i denna typ av arrangemang.

När jag gick Slottsskogen häromdagen så dök en oväntad liten gäst upp. En svart fågel med rödnäbb kom spatserande över gräset, rakt mot mig – helt orädd. Det visade sig vara en rörhöna, en av parkens charmiga och lite undanskymda invånare.

Rörhönan (Gallinula chloropus) är en fågel som trivs i närheten av vatten, och i Slottsskogen finns flera dammar som passar perfekt för den. Med sin mörka fjäderdräkt, röda pannsköld och långa gröna ben såg den nästan exotisk ut där den trippade omkring bland fallna lönnlöv.

Jag blev stående, nästan andäktig, när den kom så nära. Kanske hade den träffat på vänliga människor förut. Kanske hoppades den på något ätbart. Men mest av allt kändes det som att den var nyfiken – på mig, på världen, på allt.

Det är sådana stunder som gör att jag älskar att vandra i Slottsskogen. Även mitt i stan går det att möta det vilda på nära håll.

Rese reportage Nice och Monto Carlo 15-18 augusti 2015.

La Belle Époque – cirka 1900

Under sekelskiftets Paris samlas societetsdamer till en förfinad tebjudning i ett elegant salong. De bär korsetterade klänningar i sidentyg, höga hattar dekorerade med fjädrar och spetsar. Servisen är utsökt porslin, och man serverar småkakor, marmelad och starkt, svart te. Rummet är rikt dekorerat – kristallkronor, tunga gardiner och guldinramade speglar. Det är en stillsam stund, fylld av lågmälda samtal och perfekt uppförande.

Efterkrigstidens te – cirka 1955

Vi förflyttar oss till ett Paris efter andra världskriget. Damerna har nu knälånga klänningar med tydlig midja – inspirerade av Dior – och håret är välkammat i tidsenliga frisyrer. Inredningen har blivit modernare: art deco har gett plats åt stramare, ljusare former. Bordet är lågt och fyllt med bullar, tårta och kaffe- eller tetermoskannor i blank metall. Det är en generation kvinnor som har arbetat och organiserat under kriget – och som nu återfinner varandra i hemmets lugna vrå.

1970-talets salong – cirka 1975

Stämningen är avspänd och färggrann. Kvinnorna, som nu kallar sig systrar snarare än damer, sitter i färgstarka byxdressar eller långklänningar med vida ärmar. Växter fyller rummet, liksom kuddar och mönstrade mattor. Musik spelar i bakgrunden från en LP-skiva. Tebordet är runt och träfärgat, med kanelbullar, tekoppar och karaffer. Det är en tid av systerskap, feminism och nya ideal – där det viktigaste är att vara sig själv.

Stillsam parisisk elegans –  2020-tal

Vi befinner oss i det digitala 2020-talet – postpandemins årtionde, präglat av både globalt brus och längtan efter stillhet. Inom denna epok ryms flera samtidiga uttryck. Bilden här speglar inte en ny historisk period, utan en parallell livsstil: ett moget, nedtonat sätt att umgås i kontrast till den urbana spontaniteten tidigare i årtiondet.

Den sista bilden fångar en modern, lågmäld lyx. Kvinnorna är klädda i långärmade, stilrena dräkter eller pyjamassetter i silke och dova, harmoniska färger. Inredningen är ljus och avskalad – med influenser från skandinavisk enkelhet men med den parisiska känslan för form och finess. Runt det runda bordet står tekannor, croissanter och en vas med snittblommor. Allt andas lugn och omsorg. Här handlar tebjudningen inte om yttre prakt utan om stillhet, samhörighet och vardagens små ceremonier.

Denna juliförmiddag tillbringade jag i Gunnebo med min son och två av mina barnbarn  i köksträdgård och slottsmiljö – ett av de där ställena där tiden stannar upp. Luften var fylld av doft från ringblommor, lavendel och rosor, och överallt svärmade bin bland blommor i gult, orange, blått och lila.

I caféet väntade nybakat bröd, knapriga frökex och kall havredryck, vackert dukat bland blomvaser med ängsblommor. Det var som att kliva in i en levande sommarbok.

Gunnebos trädgårdar är inte bara vackra att se på – de är också levande odlingsplatser där gamla sorter får blomma och ge frö till nästa säsong.

📷 I kollaget ser du:

• Rosor vid grusgångarna

• Färgsprakande ringblommor

• Blå jungfrunäva (Nigella)

• En lila hortensia i klassisk urna

• Stilfullt dukat i kökshuset

• En bukett med sommarens skörd

🌿 Det är något fridfullt med att bara vandra här – känna solen, höra humlorna och veta att varje blomma har sin plats i det genomtänkta landskapet.

Idag på förmiddagen  promenerade jag från Klippan längs vattnet mot Röda Sten och vidare under Älvsborgsbron. Riktig härligt– blå himmel, lugnt vatten och varmt i luften. Svanar gled  i älven, älggräset stod i full blom längs strandkanten, och det doftade av tång, sol och växtlighet.

Samtidigt ekade ett väldigt högt dån under bron. Renoveringsarbetet är i full gång där nu. Man har hängt upp stora arbetsplattformar under bron, och byggställningar reser sig längs pelarna. På marken står blå containrar och maskiner från Alucrom och Renta – och ljudet av blästring och maskiner hörs långt bort.

Det blev ett möte mellan det mjuka och det hårda – somriga växter och tekniskt buller. Göteborg när det är som mest kontrastrikt

Förmiddag i Botaniska trädgården
Idag tog jag en lugn morgonpromenad i Botaniska – en plats jag aldrig tröttnar på. Trädgården stod i full blom med rosor i alla nyanser, doftande kryddväxter och ståtliga dahlior som sträckte sig mot solen. Fåglarna kvittrade i trädkronorna och fontänens porlande vatten skapade ett härligt lugn.

Jag njöt av att titta och lukta på klätterrosor och gick vidare genom den lilla örtagården där allt från timjan till malört växer sida vid sida. Slog mig ner en stund med en kopp kaffe och bara njöt – av färgerna, dofterna, stillheten.

Botaniska är som en levande målning. Går alltid därifrån med ny energi.

Under 1990- och 2000-talen genomfördes tusentals hysterektomier i Sverige, många utan klar medicinsk nödvändighet. I vissa regioner, som i Göteborg, uppmuntrades kvinnor i förklimakteriet att ta bort sin livmoder för att ”slippa mens” och ”leva enklare”. Det låter nästan som ett kosmetiskt ingrepp, men var i själva verket en allvarlig operation med livslånga konsekvenser. Vad som är än mer upprörande: dessa ingrepp bidrog till forskning och statistik – ofta utan att kvinnorna visste det.

Systematiska borttagningar utan sjukdomsorsak

Hysterektomi var under en period något som många kvinnor ”erbjuds” snarare än något de själva bad om. Många fick beskedet att det var det ”mest praktiska”, att den ändå var ”onödig” efter barnafödandet. Alternativa behandlingar för myom, blödningar eller smärtor diskuterades sällan. Samtycke fanns på papper, men hur informerat var det?

Vem tjänade på detta? En översikt:

• Forskningen: Varje bortopererad livmoder blev ett möjligt studieobjekt. Patologiska fynd registrerades, metoder förbättrades, statistik sammanställdes. Vetenskapliga artiklar kunde skrivas, karriärer byggas.
• Sjukvården: Operationer ger poäng i vårdvalssystemet. Sjukhus och kliniker fick resurser för varje utförd åtgärd. Vissa gynekologer blev kända för sin effektivitet och sitt tekniska kunnande.
• Läkemedelsindustrin: Efter en hysterektomi förlorar kvinnan inte sällan sin hormonella balans, vilket skapar efterfrågan på hormonersättning. Det skapas ett nytt långsiktigt ”behov”.
• Karriärer: Vissa av de mest profilerade läkarna som förspråkade hysterektomi som livsstilsingrepp blev senare pionjärer inom livmodertransplantation – ett fält som bygger på samma organ de en gång förkastade.

En kvinnokropp att forma efter systemet

Det här handlar inte bara om medicinska val, utan om kvinnosyn. Om en kropp som ska anpassas till systemets logik: praktisk, kostnadseffektiv, utan krav, utan blödning, utan besvär. Samtidigt reduceras kvinnors erfarenheter till statistik, deras organ till studiematerial, deras liv till effektivitetsfrågor.

Vi måste fråga oss: hur kunde det ske i modern tid, i ett land som säger sig stå för jämlikhet och medicinsk etik?

Dags att granska historien – och kvinnosynen bakom skalpellen.

Jag själv bär på en stark berättelse om det skräckscenario som drabbade mig våren 2006 – något som hände mot min vilja.