Seasons of Bridget

Tog en tripp idag upp till Ramberget.

På den slingriga vägen upp blommade tusentals vitsippor – ett vitt hav som låg som ett stilla sus mellan träden. Från bergshällarna hade jag sedan fri utsikt över vår fina stad Göteborg – och där stod det, Karlatornet, Sveriges högsta byggnad, med sin glittrande glasfasad. Tornet speglade himlens blå toner och solens varma sken i orange, som om det levde med ljuset.
Men bakom ryggen fanns något annat – tystnaden bland tallarna, vinden i kronorna och den spruckna stenen under mina fötter. Ljung och blåbärsris växte tätt intill stigen, och renlav klamrade sig fast vid klipporna.
En ensam gullviva tittade fram i en solglimt, som om våren viskade att den snart tar över helt. Ramberget är en plats där naturen möter staden, där man kan stå mellan lav och skyskrapa och känna sig både liten och fri.
Jag blev kvar längre än jag tänkt – det är något med kontrasten mellan det stilla berget och stadens silhuett som gör att tiden saktar ner.

Växter, träd och blommor man kan se på våren i Ramberget

Vårblommor

• Vitsippa (Anemone nemorosa) – vita mattor i skogsmark

• Gullviva (Primula veris) – gula klungor i soliga backar

• Blåsippa (Hepatica nobilis) – blå blomma i skogsbryn (mer sällsynt här)

Buskar och ris

• Blåbärsris (Vaccinium myrtillus) – gröna blad och små rosa blommor

• Ljung (Calluna vulgaris) – ris på torra berg, blommar senare på sommaren

• En (Juniperus communis) – lågväxande barrbuske

Träd

• Tall (Pinus sylvestris) – höga, vindpinade och vanliga på berget

• Björk (Betula pendula) – vita stammar, slår nu ut med musöron

• Ek (Quercus robur) – börjar slå ut i varmare, soliga lägen

Mossor och lavar

• Renlav (Cladonia rangiferina) – ljusgrå lav som växer på klippor

• Grönmossa – täcker fuktiga, skuggiga områden i sänkor och mellan stenar

Bilden visar en lugn och vacker naturmiljö vid vattenbrynet i slottskogen som jag tog en bild på igår. I förgrunden växer en grupp klargula blommor, troligen kabbeleka (Caltha palustris), som ofta hittas vid fuktiga marker som diken och strandkanter. Bladen är blanka och rundade, vilket är typiskt för arten. Runt blommorna ser man spirande gräs och andra gröna växter, samt några kraftigare, svärdformade blad som kan tillhöra iris eller någon annan fuktälskande växt. Bakom växtligheten ligger flera stora stenar delvis i vattnet. Vattnet i bakgrunden är stilla och har en blågrå ton, troligen reflekterande himlen och omgivningen.

Jag har börjat gå efter principen lagom. Inte bara ibland, utan varje dag. Det låter kanske lite… försiktigt. Lite tråkigt till och med, som en smörgås utan pålägg. Men det är det inte. Det är tvärtom något som smugit sig in i mitt liv som en vän jag inte visste att jag längtat efter. Det började med maten. Inte som ett nyårslöfte eller ett dietprojekt, utan mer som en stilla tanke: “Behöver jag verkligen mer än så här?” Och svaret blev ofta: nej. Lagom blev inte bara ett mått – det blev en känsla. Tallriken behöver inte digna. Man behöver inte ta om bara för att det finns mer. Det får gärna finnas kvar. Det är okej. Och det märkliga var att kroppen svarade med tacksamhet. Inte med protester. Den kändes lättare. Nöjdare. Som om den också hade väntat på det här. Jag märkte att det smittade av sig. Jag började göra lagom mycket av allt möjligt. Lagom mycket kaffe – så det inte står och blir beskt i kannan. Lagom många planer – så att jag faktiskt orkar genomföra dem. Lagom mycket nyheter – så att jag hänger med, men inte går under. Och vet du? Det finns en vila i det. En sorts värdighet i att inte pressa sig till max hela tiden. För det är så lätt att tro att man måste. Att man är lat om man inte gör allt, provar allt, köper allt. Men lagom viskar: du räcker till ändå. Jag tycker om det viskandet. Jag tycker om att kunna säga till mig själv, efter en vanlig dag: “Det där var lagom.” Inte dåligt. Inte fantastiskt. Men bra. Tillräckligt. Och ibland – om man lyssnar noga – kan lagom kännas som lycka, i en mycket stillsam tonart.

Ibland behövs det bara ett leende, en ko, en tupp, en höna och ett får för att påminna oss om det viktiga i livet. Den här lilla teckningen säger så mycket: landsbygden är inte bara mark och djur – den är vår historia, vår framtid och våra pannkakor! 🐄🥞

Mjölken kommer inte från en fabrik – den kommer från en levande landsbygd med människor som bryr sig.

Låt oss värna om våra bönder, våra byar och våra djur.

En flitig humla bland nyutslagna rhododendron i Botaniska trädgården idag.

Tog en promenad i Botaniska trädgården idag. Det var bara 11 grader ute, men ändå kändes det lite som vår i luften. Jag strosade runt bland buskar och träd som precis börjat vakna, och plötsligt fick jag syn på en klunga rosa rhododendronblommor som verkligen lyste upp.

Och mitt i blommorna – en humla! Den jobbade på som om det vore högsommar, helt obekymrad över att det fortfarande var ganska kyligt. Jag stod där en stund och bara tittade. Det är så fint när man märker att naturen börjar komma igång igen.

Jag tror det var en humla – eller rättare sagt, jag vet att det var en humla, även om jag inte kan svära på vilken sort. Den såg ut att kunna vara en jordhumla, stor och lurvig, och surrade så där tungt och målmedvetet som bara humlor gör. Det är något särskilt med dem – de verkar lite klumpiga i luften, men ändå så fokuserade. Inte som getingar som flaxar omkring utan plan – humlor har alltid ett uppdrag.

Visste du att det är ganska lätt att känna igen en humla just på grund av hur den ser ut och rör sig? De är liksom lite rundare, mer pälsiga, och har ett trögare surr. Så även om jag inte vet exakt art, så vet jag med säkerhet att det var en riktig vårarbetare på plats!

Mjukheten.
Det är tisdagsmorgon, dagen efter påskens  firande. Jag ser på älgvandringen på tv. Älgarna rör sig långsamt, nästan svävande, som om naturen själv bar dem. Deras tyngd känns inte tung – bara stilla och mjuk.

Ur älgens mule ryker det lätt i morgonluften. Kanske ligger frosten kvar, men det jag känner är naturens milda värme. Den stilla energi som omfamnar allt levande.

Naturen bär på en mjukhet som inte är svag, utan varsam och stark. Och ibland möter man den också i människor – de som lyssnar med hela sin närvaro, som ser utan att döma. Deras mjukhet bär, precis som mossan bär ett steg eller dimman sveper in en morgon. Stillhetens styrka.

”Människor behöver människor – som kan vara mjuka när världen är hård.”
– Okänd

🐣 Påsk i Klåddegärde, tidigt 70-tal

Det här fotografiet betyder mycket för mig. Det togs under en påskhelg i början av 1970-talet i Klåddegärde – en plats som alltid kommer att ha en särskild plats i mitt hjärta. Naturen har ännu inte hunnit bli grön, men solen skiner och man ser att våren är på väg.

Vi hade gått en sväng ut i skogen och slagit oss ner i det torra fjolårsgräset. Några små granplantor sticker upp i förgrunden, och i bakgrunden står skogen tät och mörk, som en trygg ram kring vårt lilla sällskap.

Längst till höger halvligger min pappa Elon med hatten på. Jag tycker om att se honom så där avslappnad, med en mugg i handen och ett uttryck som andas både närvaro och ro. Runt honom sitter och står vänner och släktingar. Alla håller i likadana vita plastmuggar – kanske kaffe, kanske något annat vi tagit med oss ut för att fira påsken tillsammans i naturen.

Det här var innan påsken handlade om pynt och stress. Det var enkelhet, samvaro, skogsluft och samtal. Jackor i manchester, kepsar och kavajer. Skratt som blandades med fågelsång.

Jag tycker mycket om den här bilden, inte bara för att pappa är med, utan för att den påminner mig om det vardagliga livet i Klåddegärde – där högtid och vardag ofta flöt ihop.

Illustrationsbeskrivning av bilden.
Kunde vara en en tidig vårdag i Sitka, Alaska, den 20 april. Bilden visar den lilla staden vid havet, med snötäckta toppar i bakgrunden – Mount Edgecumbe syns majestätiskt under en ljusblå himmel med tunna moln. I förgrunden blommar de första vilda blommorna, kanske lupiner eller små skogsblommor vid vägkanten. Längs vattnet ligger några färgglada trähus, och en örn svävar högt ovanför. Vattnet är lugnt, med speglingar av himmel och fjäll.

Jag var där en en dag i septemberdag 2024 och tänker ofta tillbaka på den stillheten.

Idag, annandag påsk, kommer regnstänk mot rutan här i Majorna. Vädret i Sitka? Ett par regnskurar och några plusgrader – nästan som här, men ändå långt borta.

Mycket har hänt sen i höstas. Men bilden påminner mig om att det finns platser, och stunder, som stannar kvar längre än man tror.

🌼 En len och påskinspirerad toddy – utan alkohol

Idag vill jag dela med mig av en liten gul påskglädje i glas – en len, krämig äggtoddy som passar perfekt som en liten dessert eller något gott till eftermiddagsfikat. Den påminner om den klassiska holländska Advocaat, men här har jag gjort en alkoholfri och lite lättare version. Den serveras kall, i ett vackert glas. Den är mild, rund i smaken och känns nästan som flytande vaniljkräm. Perfekt att sippa på när vårsolen tittar in eller som en liten avslutning på en påsklunch.

Att den är enkel att göra är en bonus – du behöver bara en äggula, lite mjölk, en skvätt grädde och vanilj. Värm försiktigt, vispa varsamt och låt den sedan svalna helt i kylen. Resultatet blir en liten lyx att njuta av.

1 portion

Ingredienser:

• 1 äggula

• 1 tesked socker eller sockerersättning (t.ex. stevia)

• 0,5 dl mjölk (gärna lättmjölk eller mandelmjölk)

• 1 msk matlagningsgrädde eller extra mjölk

• 1 krm vaniljsocker eller några droppar vaniljextrakt

• En liten nypa salt

• Riven muskot till garnering (valfritt)

Så här gör du:

1. Vispa äggulan med socker och vanilj tills det blir ljust och lite fluffigt.

2. Värm mjölk och grädde försiktigt i en kastrull – den ska bara bli varm, inte koka.

3. Tillsätt den varma vätskan i äggblandningen under ständig vispning.

4. Häll tillbaka allt i kastrullen och värm på låg värme under omrörning tills den tjocknar något (som en lös vaniljsås).

5. Sila om du vill ha den extra len. Låt svalna och ställ in i kylen tills drycken är kall.

6. Servera i ett litet glas, gärna med lite riven muskot ovanpå.

Perfekt att kombinera med en liten kaka, ett vårleende – eller bara som den är.
💛🐣