Halv sex på en fredag är en bra tid att stanna upp.
I dag med en ljummen sallad på zucchini och kallrökt lax, med yoghurtsås och citron.
Inget krångel. Bra mat som känns rätt och som jag tillagar själv kl 17;00. Samtidigt kommer jag kolla på Sverige Live i SVT 1 som redan börjar kl 16:00 och pågår till 19:30. Sänds varje dag utom söndagar. Ikväll handlar det bland annat om Helgtips och fredagskänsla. Mysigt! Samtidigt som jag kollar på tv så gör jag lite annat mellan varven,
Hur ambitiös behöver man vara för att nå stjärnorna?
Inte mest av alla. Inte snabbast.
Men tillräckligt för att våga lyfta blicken.
Viljan att nå stjärnorna ser olika ut hos olika människor.
För några föds den ur nyfikenhet – en lust att förstå mer, se längre, pröva sina vingar.
För andra ur längtan efter mening, efter något som lyser lite starkare än vardagen.
Ibland växer den ur motstånd.
Ur erfarenheter som sagt: det där är inte för dig.
Att sikta uppåt blir då ett tyst svar, mer till sig själv än till omvärlden.
Men handlar det om att bli berömd?
Ibland.
Oftare inte.
Berömmelse är ett yttre ljus.
Det lyser starkt, men kort.
Att nå stjärnorna handlar snarare om riktning.
Om att leva i samklang med det man vet är sant.
Om att kunna se tillbaka och säga: jag gjorde det jag kunde med det jag fick.
Stjärnorna är inte publik.
De är riktmärken.
Och vi når dem inte med språng,
utan med små steg, i vår egen takt.
Sakta – men med blicken höjd.
Sommaren 2003 var ovanligt varm i inlandet i British Columbia. Dagarna låg stilla över dalarna kring Lillooet och Lytton, och vardagen följde sina invanda spår längs flodbankar och grusvägar. Men i mitten av juli inträffade en händelse som påminde många om hur nära vildmarken alltid finns.
En kvinna som bodde längs Botanie Valley Road var på väg för att hjälpa en granne när hon plötsligt kände sig iakttagen. När hon vände sig om mötte hon blicken från en puma – ett fullvuxet djur, bara några meter bort.
Puman följde henne under flera meter. Kvinnan stod stilla, höll ögonkontakt och backade långsamt. Hon visste att man inte fick vända ryggen till eller springa. Trots rädslan beskrev hon senare ett märkligt lugn, som om tiden saktade ner. Djuret krökte ryggen och visade tänderna, men gick inte till attack.
Efter några långa minuter drog sig puman undan. Kvinnan kunde ta sig till säkerhet, oskadd men djupt skakad. Händelsen rapporterades, och snart berättade flera boende att de sett samma djur röra sig orädd nära hus och vägar.
En vän till kvinnan, erfaren jägare, körde omkring trettio minuter för att ta sig till platsen. Han bedömde att puman utgjorde en akut fara. Djuret spårades och sköts, och händelsen rapporterades till RCMP. För många i området innebar det en påtaglig lättnad.
Ingen människa skadades, men händelsen lämnade spår. Den väckte frågor om livet nära vildmarken, om rovdjurens plats – och om de begränsningar som finns för människor som inte har rätt att bära skjutvapen för självförsvar i vardagen, trots att de lever tätt inpå naturens krafter.
När jag köpte tidningen i Lillooet sommaren 2003 var det först som ett minne från resan – en lokal nyhet, präglad av platsen och tiden. I efterhand framstår artiklarna också som en påminnelse om hur viktigt det är att känna till vilka regler och förutsättningar som gäller i olika länder, särskilt när man reser i områden där vild natur och människor lever tätt tillsammans.
I Kanada är skjutvapen strikt reglerade och tillåtna främst för jakt och yrkesbruk – inte för självförsvar i vardagen. I USA ser lagstiftningen annorlunda ut och varierar dessutom kraftigt mellan olika delstater. För den som reser kan skillnaden vara avgörande: det som upplevs som en självklar trygghetsåtgärd i ett land kan vara förbjudet i ett annat.
Händelsen vid Botanie Valley Road visar att kunskap ibland är det viktigaste skyddet. Att veta hur man ska agera vid möten med vilda djur, vilka rättigheter och begränsningar som finns, och hur snabbt vardagen kan förändras i vildmarkens närhet.
För mig blev tidningen från Lillooet inte bara ett resminne, utan också ett dokument över den respekt naturen kräver – och över vikten av att resa med både nyfikenhet och medvetenhet.
Bild 1. ”Lytton area woman stalked by cougar”.
Bild 2. ”Friend drove half-hour to kill big cat”.
I dag är det Kramens dag 🤍
I dag, den 21 januari, är det Kramens dag.
En dag som passar extra bra mitt i vintern – när det är mörkt, kallt och vi kanske längtar lite mer än vanligt efter närhet.
Kramens dag har sitt ursprung i USA och instiftades 1986. Tanken var enkel men viktig:
att påminna oss om hur mycket en kram kan betyda. En kram kan trösta, värma, lugna – och ibland säga mer än ord. I USA kallas den National Hugging Day och infaller också 21 januari
I dag skickar jag därför en virtuell kram till dig som tittar in här.
Kanske får den vandra vidare, från människa till människa – som en liten snöbollseffekt av omtanke.
🤍 Kram 🤍
🌤️ Morgonprat – Kramens dag
God morgon allihop 🌼
Idag är det Kramens dag.
En kram kan betyda många saker –
den kan säga ”jag bryr mig”, ”jag ser dig” eller ”du är inte ensam”.
Men vi är alla olika.
Vissa tycker om att kramas, andra inte.
Därför är det viktigt att alltid fråga först
och att komma ihåg att ett nej är helt okej.
Och vet ni – en kram behöver inte alltid vara med armarna.
Ett leende, ett vänligt ord eller att lyssna
kan vara precis lika varmt som en kram.
Så idag kan vi tänka:
Hur kan jag vara en kram för någon – på mitt sätt?
När stora beslut fattas påverkas människor som inte varit med i rummet.
Det gäller både individer och hela samhällen.
I september 2024 stod jag på kullen i Sitka i Alaska.
Där finns en skylt som berättar om överlämnandet av Alaska den 18 oktober 1867 – när den ryska flaggan halades och den amerikanska hissades.
Avtalet mellan USA och Ryssland skrevs tidigare samma år, den 30 mars 1867, i Washington.
Men här, i Sitka, blev beslutet verklighet.
Det var här människor såg makten byta händer och började leva med följderna.
Skillnaden mellan dessa platser säger något viktigt.
Beslut fattas ofta långt bort.
Konsekvenserna levs nära.
Det är svårt att inte tänka på detta när frågor i dag väcks om Grönland och dess framtid.
Inte för att historien upprepar sig exakt, utan för att erfarenheten finns kvar av vad som händer när människor reduceras till en strategisk fråga.
Den här handlar om just detta:
hur människor lever vidare när något tas ifrån dem, förändras eller beslutas över deras huvuden.
Om tomrummet som uppstår – och om de sätt människor hittar för att bevara sin värdighet.
Det är ingen plats för snabba svar.
Det är en plats för eftertanke.
Jag tycker om färger som inte ropar.
Aprikos är en sådan färg – varm, mjuk och vänlig.
I det här dockskåpet har jag låtit den få sällskap av krämvitt, sand, blågrått och lite guld.
Tillsammans skapar de rum som känns trygga, nästan som miniatyrversioner av platser man vill vila i.
Kanske är det därför dockskåp fascinerar – de rymmer stora känslor i liten skala.
”Klicka på bilden för att se detaljerna.”
Vilket rum tycker du bäst om?