Seasons of Bridget

I kväll ska jag se fortsättningen Den makalösa familjen Forsyte på tv,
Ett kostymdrama som inte ropar, utan viskar – om ägande, plikt och längtan efter ett annat liv. Jag dras till berättelser där det yttre är ordnat, men där sprickorna finns under ytan, i relationerna och i det som aldrig riktigt får sägas.

Det sägs att serien inte erbjuder enkla hjältar eller snabba lösningar. I stället stannar den kvar i det mänskliga: i val som får konsekvenser, i kärlek som inte alltid får plats, och i en tid som långsamt håller på att förändras. Det känns som en berättelse att se i stillhet, med utrymme för egna tankar.

Författaren bakom serien är John Galsworthy, brittisk Nobelpristagare i litteratur. I Forsytesagan skildrade han överklassens liv med lågmäld skärpa och stor psykologisk insikt. Hans fokus låg inte på dramat i sig, utan på konsekvenserna av plikt, ägande och ofrihet – särskilt i relationer.

Snön har nu lagt sig här över Göteborg och kylan biter med flera minusgrader. Backarna är fyllda av barn och ungdomar som åker pulka och skratt hörs i vinterluften. Härligt.

Klockan är 08.48 här i Majorna. Under natten har det fallit lite snö, och det kan komma mer under dagen. En sådan morgon känns det lätt att ta dagen som den kommer.

Då har vi klivit in i år 2026.

På något sätt känns det både nytt och tryggt på samma gång.

För mig var 2025 ett mycket bra år – ett år fyllt av förändringar, stora som små. Under hela året har jag lärt mig nya matvanor, något som inte bara gett fina resultat utan också oväntat mycket glädje. Det har varit roligt, inspirerande och framför allt hållbart. Därför vill jag fortsätta på samma väg även under 2026 – för när något är roligt, då vill man ju bygga vidare på det eller hur?

Jag har också börjat se livet ur nya perspektiv. Tankar har fått mogna, gamla mönster har fått ge plats för något annat, och jag känner en nyfikenhet inför vad som faktiskt är viktigt. Det är perspektiv jag vill ta med mig vidare och låta växa.

Vad året bär med sig får visa sig.
Jag vet i alla fall att jag vill fortsätta läsa böcker, ta härliga promenader och ge mig själv tid att andas. Och så ska jag sortera – både bland saker och i tankarna – och bara behålla det jag verkligen behöver.

Det känns som en bra början. 

Idag, dagen före nyårsafton, blev det en promenad i Eriksberg.
Strålande sol, klar vinterluft och lite kallt – precis en sådan dag som biter lätt i kinderna men gör gott inombords.

Jag fick syn på månen redan mitt på dagen, blek men tydlig mot den blå himlen. Den är på väg mot fullmåne nu. Om några dagar kommer den att lysa helt rund, men redan idag kändes den närvarande. Att se månen i dagsljus har något stillsamt över sig, som en påminnelse om att tiden rör sig vidare, oavsett årsskiften.

Vattnet låg lugnt, färjorna gled förbi och bänkarna stod tomma i kylan. Eriksberg kändes öppet och ljust, nästan högtidligt så här precis innan året tar slut.

Imorgon är det nyårsafton. GP:s fyrverkerier skjuts upp redan klockan 17, och himlen över älven kommer att färgas en stund innan mörkret sänker sig igen.

Idag blev det en tripp till Blommigt och Prickigt.

År 2008 i april begav jag och min dotter oss  på en oförglömlig bilresa i Europa bland annat till Saint Tropez, en liten kuststad i södra Frankrike känd för sina lyxiga stränder, pittoreska hamnar och pulserande nattliv. Även känd för Brigitte Bardot. Destination skulle visa sig vara en fantastisk upplevelse från början till slut.

De färgglada husen längs med kullerstensgatorna, de livliga caféerna och butikerna som fyllde luften med dofter av färska croissanter och nybryggt kaffe  bidrog till en känsla av lyx och elegans.

Att promenera längs med strandpromenaden och beundra de glittrande yachtarna som låg förtöjda i hamnen var en upplevelse i sig.

Men Saint-Tropez handlar inte bara om lyx och glamour, det finns också en rik kultur och historia att utforska. Vi spenderade en eftermiddag med att vandra genom stadens smala gränder. 

När natten föll över Saint-Tropez förvandlades staden till en levande festplats, med trendiga nattklubbar och barer som lockade en festglad publik. Att dansa under stjärnorna till pulserande musik var mysigt. 

Frukosten. Klassiska franska bakverk som croissanter och baguetter med smör, sylt och honung.

Den elektriska spisen är tänd med sitt varma sken i rummet.  Julen har just passerat, men vardagen har ännu inte riktigt tagit plats.

Jag sitter här och tänker på det som väntar. I morgon börjar en ny vecka. På onsdag är det nyårsafton och redan på torsdag går vi in i ett nytt år – 2026. Det är märkligt hur snabbt det sker, och samtidigt hur tydligt detta mellanrum känns. Som om året tar ett djupt andetag innan det fortsätter.

 Att få sitta här, låta tankarna komma och gå, och långsamt vända blicken framåt känns väldigt bra och positivt.

Idag blev det en tur upp till Klåddegärde för att dela ut julklappar till två av mina barnbarn. Min son med familj bor fortfarande i lillstugan och all renovering i stora huset ska bli klart mellan en eller två månader då det blir inflyttning. Det var strålande sol så här i mellandagarna. 

Tidigare inlägg om Klåddegärde.