Gemenskap och kärlek borde få finnas oftare.
Inte bara mellan två människor –
utan mellan oss alla.
Mellan människa och natur.
Mellan hjärta och värld.
I dag lyssnar jag på i Youtube Chris de Burgh – The Same Sun with lyrics.
Den påminner mig om något fundamentalt:
Ljuset är större än oss – men vi är en del av det.
Kärlek som bär livet.
Kärlek är inte bara ord.
Det är handling.
En vänlig blick.
En utsträckt hand.
En omtanke om jorden vi går på.
När jag hör orden
“And when we’re lying close …”
ur duetten mellan Julio Iglesias och Diana Ross i låten All of You tänker jag inte bara på närhet mellan två.
Jag tänker på närheten till livet självt.
Till andetaget.
Till marken under våra fötter.
Till varandra.
Kärleken är det fundamentala.
Den som får oss att skapa.
Den som får oss att dela upplevelser.
Den som får ringar på vattnet att sprida sig långt bortom oss själva.
I dag vill jag leva i den rörelsen.
En kärlek som omfattar alltet här på jorden.
Och som får växa – lite oftare.
Trädet som tar emot brev.
Strax utanför Eutin, i skogen Dodauer Forst, står ett mycket gammalt träd.
Det är en ek, över 500 år gammal, som kallas Bräutigamseiche – Brudgummens ek.
I stammen finns ett hål. Där har människor i över hundra år lagt in brev.
Kärleksbrev, ensamhetsbrev, drömmar, längtan, ord som inte riktigt haft någon annan plats att ta vägen.
Trädet har till och med en egen adress. Brev kommer dit med posten.
Vem som helst får läsa, svara eller bara låta orden vila kvar i trädet.
Jag tycker om tanken på detta.
Att det finns en plats där känslor får lämnas utan krav på svar.
Ett träd som inte dömer, inte avbryter, inte kräver förklaringar – utan bara står där och tar emot.
Det hade varit fint – och lite kul – att ha något sådant även här i Majorna.
Ett träd eller en låda där människor kunde lägga sina tankar, anonymt eller inte.
Små lappar om vardagen, sorgen, hoppet, kärleken.
Som ett gemensamt hjärta i stadsdelen.
Kanske är det därför människor fortsätter att skriva till eken i Dodauer Forst.
För ibland räcker det att bli hörd av något som står stilla.
Innan ni läser vidare vill jag börja med att berätta vilka personerna på bilden är.
De är skapade av mig, med hjälp av ChatGPT.
Jag tycker det är fantastiskt att vi idag kan få hjälp att belysa tankar, frågor och situationer som annars kanske stannar inombords. När vi nu närmar oss Alla hjärtans dag, vecka 7, fick det bli en liten paneldebatt på temat:
”Hur ska vi fira Alla hjärtans dag som singlar?”
Det är februari. Utanför fönstret är det grått och lite råkallt, men inne på det lilla caféet är det varmt. Hjärtan hänger från taket, ljusslingor glöder och kaffekopparna ångar. Runt ett runt bord sitter sex personer – alla singlar – samlade för en paneldebatt om en fråga som dyker upp varje år:
Hur ska man egentligen fira Alla hjärtans dag när man är singel?
Lars sitter lite framåtlutad, med händerna runt koppen. Han talar lugnt, eftertänksamt.
För honom behöver dagen inte vara stor eller dramatisk. Kärlek kan lika gärna vara stillhet. En promenad, kanske vid havet. Tid för att måla. Att få vara i fred med sina tankar.
– Alla hjärtans dag kan handla om vänskap också, säger han. Det är inte det sämsta.
Yvonne ler, fingrar på sitt glittrande örhänge och tar vid.
Hon pratar om kärlek som energi snarare än relation. Om att stärka sig själv. Ett samtal som går på djupet, en stund av närvaro.
– Man kan fira genom att lyssna inåt, säger hon. Vad behöver jag just nu?
Erik skrattar till och skakar lite på huvudet.
– Jag har aldrig förstått hypen, säger han. Men mat – det förstår jag.
För honom är gemenskap nyckeln. Att laga något tillsammans, äta långsamt, prata om livet.
– Det slår rosor och hjärtchoklad alla dagar i veckan.
Margareta sitter tyst en stund innan hon säger något. När hon väl talar är rösten mjuk.
Hon tänker på ord, på berättelser.
– Kanske är det en bra dag att skriva ett brev, säger hon. Till sig själv. Om det man klarat. Om det man drömmer om.
Kärlek som minne, och som framtid.
Helena lutar sig bakåt och skrattar – det där skrattet som smittar direkt.
– Men hörni, säger hon, det får gärna vara roligt också!
Bio, vin, choklad. Inga sorgliga filmer, inga krav.
– Att vara singel betyder ju faktiskt att man får bestämma helt själv.
Jonas, nyfiken som alltid, sammanfattar med en tanke som får bordet att bli tyst en sekund.
– Tänk om vi gör Alla hjärtans dag till en protest mot ensamhet, säger han.
– En dag där singlar firar varandra istället för att känna sig utanför.
Kaffet är nästan slut. Hjärtana i taket gungar svagt.
Och kanske är de inte ensamma alls – inte just här.
Kanske är Alla hjärtans dag precis vad man gör den till.
💗
Vad de faktiskt gjorde på Alla hjärtans dag
När Alla hjärtans dag väl kom var det ingen av dem som följde någon färdig plan. Ändå blev det precis så som de pratat om på caféet.
Lars gick ner till vattnet tidigt på eftermiddagen. Det var kallt men klart, och han tog den långa vägen längs strandkanten. Hemma igen tog han fram akvarellpappret och målade utan tanke på resultat. Bara färg, ljus och stillhet. På kvällen tände han ett ljus och tänkte att dagen hade varit ovanligt hel.
Yvonne började morgonen långsamt. Hon dukade fram te i sin favoritkopp och skrev några rader i sin anteckningsbok. Senare mötte hon en vän på ett litet café – inte för att prata om relationer, utan om drömmar. När hon gick hem kände hon sig märkligt upprymd, som efter ett riktigt bra samtal.
Erik lagade middag. Inte för någon annan, utan för sig själv – ordentligt och utan genvägar. Han dukade fint, satte på musik och åt långsamt. Efteråt skickade han ett sms till några vänner och föreslog en gemensam middag till helgen. Det kändes som en självklar fortsättning.
Margareta satte sig vid skrivbordet och skrev brevet hon nämnt. Till sig själv. Om allt hon varit med om, om vad hon lärt sig, om vad hon ännu hoppas på. Hon lade brevet i en bok hon tycker om, som ett tyst löfte till framtiden.
Jonas gick på bio ensam. Han valde filmen utan att kompromissa, köpte popcorn och satte sig långt bak. På vägen hem tänkte han att ensam inte var motsatsen till tillsammans – bara en annan form.
Helena bjöd hem två vänner. De skrattade, åt choklad, drack vin och såg en film som var precis lagom bra. När kvällen var slut stod hon kvar i köket, fortfarande leende, och tänkte att det här var exakt hur hon ville ha det.
Ingen av dem fick rosor.
Ingen lade upp hjärtballonger på sociala medier.
Men alla kände sig firade – på sitt eget sätt.
Och kanske var det just det som var poängen.
En fråga att ta med sig.
Hur ser kärlek ut för dig, när den inte behöver passa in i en särskild dag?
Och vad skulle hända om den fick ta lite mer plats – resten av året?
Söndag morgon.
Jag vaknade tidigt, som jag tycker om att göra. Klockan är 07.35 och solen ska gå upp 07:59.
Det blåser nordost, 4 m/s, och det känns i luften – kallt och klart.
Jag älskar morgonen här i Göteborg. Det är så mysigt och stämningsfullt när allt börjar vakna.
OS på tv. Jag fastnar alltid i konståkningen. Det finns något lugnande i rörelsen, i koncentrationen.
Sen får man väl ge sig ut idag. Får se vad det blir av dagen.
Snön ligger kvar och gör staden ljusare än vanligt, trots att det är nollgradigt och vinterkallt. Den råa nordostvinden har äntligen mojnat och ikväll känns luften nästan stilla.
Samtidigt är det ovanligt mycket rörelse. Folk på väg någonstans, skratt i vinterjackor, glitter som möter snö. I kväll sänds Melodifestivalen del 2 härifrån, och staden bär både vinterlugnet och festpulsen på samma gång.
Jag stannar inne. Tänder lampor, kanske ett ljus. Världen där ute får gärna surra vidare en stund.
Det är fredag och snön yr här i Göteborg. Tänker inte ge mig ut. Ägnar mig istället med att skapa lite gällande nästa vecka. Typ kärleksveckan. Alltid lika kul.
