Seasons of Bridget

Idag, precis när bryggkaffet var färdigt kl 15:02, passerade ett mindre jetplan ganska lågt över här över huslängan. Det hördes bara svagt och jag hann inte ta någon bild.

Det var ensamt och försvann lagom snabbt.

Troligen en rutinmässig övningsflygning, men det är alltid speciellt när något sådant plötsligt syns över takåsar

Idag firar vi Semmeldagen – den ljuvliga dagen då den svenska fastlagsbullen står i centrum. En mjuk vetebulle smaksatt med kardemumma, fylld med mandelmassa och toppad med generöst vispad grädde, pudrad med florsocker som ett stilla februaridamm.

Traditionen hör ihop med fastan före påsk, men i Sverige har semlan fått sitt eget liv – och dyker upp långt före själva fettisdagen.

Historiskt åt man den som ”hetvägg” – i varm mjölk! Kanske något att prova en kylig dag?

Övre vänster:
Ett öppet snötäckt fält breder ut sig. Snön ligger ojämnt över marken och i bakgrunden syns en låg höjd med träd och buskar. Himlen är fylld av tunna, svepande moln som nästan ser målade ut.

Övre höger:
En upptrampad stig leder genom det vita landskapet. Buskar och vass står bruna och torra mot snön. Det ser stilla och tyst ut, som om ljuden dämpas av kylan.

Nedre vänster:
Här öppnar sig havet. En liten brygga och några båtar ligger vid hamnen. Vattnet är delvis islagt och i förgrunden står ett picknickbord på snön – som en påminnelse om sommarens liv, fast nu inramat av vinter.

Nedre höger:
En närbild av snö mellan tuvor av gulbrun vass. Små djurspår syns i snön, som om något har smugit fram genom gräset.

Jag och min son flög från säve till skottland våren 2005. När jag betraktar bilden är det inte bara ögonen som minns – hela kroppen minns. Ljuset, luften, doften av sten och gräs, ljudet av vinden över kullarna, klirret från tekoppen i matsalen. Minnet sitter i sinnena, och när de väcks får kroppen samma lugna signaler som då.

Att spegla sig i bilden är inte att leva bakåt.
Det är att låta det goda fortsätta verka i nuet.

Och det fina är känslan jag får betyder att det är en del av mig.   Den är inte förlorad. Den finns i mig, i kroppen, i hjärtat.

Det är nästan som om himlen själv målar akvarell över hustaken där jag står vid köksfönstret och beskådar soluppgången.

I dag har jag varit på treårskalas. Mitt yngsta barnbarn fyllde år. Hela familjen samlades – hans kusiner, farbröder, farmor och farfar – och jag fick krama om honom och lämna över mina presenter.

Vi grillade korv och åt prinsesstårta. En farbror till 3 åringen och en kusin kom hela vägen från Norge. Det betyder mycket när familjen anstränger sig för att vara tillsammans.

När kalaset var slut återstod det bästa – tre nya saker att leka med tillsammans med sina syskon.

Jag åkte hem med ett varmt hjärta. En riktigt fin söndag.

Den här lördagen började i sträng kyla.
–9 grader på morgonen. Klar luft, gnistrande frost och tystnad.

Framåt eftermiddagen mildrades det till –1. Nästan som om dagen ville mjukna.
Och nu i kväll –6 igen. En påminnelse om att vintern inte släpper taget så lätt.

Så är det väl också med hjärtat.
Det rör sig. Det svänger. Det fryser till ibland – och värms upp igen.

Alla hjärtans dag är kanske inte bara rosor och röda kort.
Den är också vardag, temperaturväxlingar och liv som pågår.

Och mitt i allt – ett leende, en stilla stund, och tacksamhet.