Det har farsinerat mig att läsa om Helen Keller som blev dövblind vid 19 månaders ålder av en febersjukdom.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Helen_Keller
För att komma ihåg saker och ting så använder vi oss av olika metoder.
En varm solig augustidag i mitten av 1975 kom det fram en kvinna på lantgården med sitt sällskap. Jag visste att kvinnan hyrde en liten stuga och att hon var både döv och blind.
Jag hade doftande fresia rosor intill lillstugan och kvinnan gick fram och luktade och hon nynnade av glädje. Hennes sällskap sa att kvinnan tyckte fresian luktade så gott. Jag frågade hur hon kunde veta att den dövblinda kvinnan visste att det var just en fresia ros. För att förklara för mig så gick vi till rosenträdgården och den dövblinda kvinnan visade genom teckenspråk vilka alla rosorna var. För att se om den dövblinda kvinna kunde leta upp en speciell ros så gav jag namnet på rosen till hennes sällskap som förmedlade vad jag sakt genom teckenspråk och vips så gick den dövblinda kvinnan direkt till den rosen.
Det var oerhört imponerade och gav mig förståelse att doftsinnet är det starkaste sinnet vi har. Något som vi kan använda oss för att minnas genom att koppla ihop dofter med våra andra sinnen. Vi både ser och hör men Helen Keller´s styrka var att hon använde sig av doft och känslosinnet för att känna igen och komma ihåg.