Dag: 22 november 2012

Det har varit grått och mulet idag och kommit lite regnstänk mellan varven. Strax innan jag skulle ge mig ut på promenad i eftermiddag så kikade jag ut genom köksfönstret och då såg det nästan ut en stund iallafall som guld uppe i Masthuggskyrkan med omnejd.

Vet vi själva vem vi är innanför skalet. Ibland råkar vi ut för något eller någon som snuddar i vårt inre. Medmänsklighet kan ge läkande kraft genom att mjukt tränga igenom en liten bit i skalet och linda om det berörda såret som komit upp till ytan. Ett sår eller flera sår som hindrar oss att leva fullt ut och hämmar oss att ta reda på vem vi är och därav njuta av livet.

Smärtsamma uppbrott kan vara sårbart. Ett inre sår som ligger och pyr. Ett heligt bevarar minnessår som ingen ska fösa bort. Känslorna kan vara långt nedtryckta och upplevas som alltför stormiga och svåra att leva ut.

Minns när jag flydde från mitt äktenskap som var på upphällningen. Jag fick ingen luft och orkade inte ta tjuren vi hornen utan ville bara – ja andas in ny luft så jag inte skulle kvävas mentalt. Flykten gick till England. Hoppade på färjan i Göteborg. Tanken att just fly till England var också att fortsätta att skriva i min bok ”Också tystnaden talar”

Sakta tog sig båten ur hamn. Jag funderade.Kan jag bara lämna alla känslor och upplevelser bakom mig. Förneka dom. Som om dom aldrig funnits. Förhoppningsvis läker tiden mina sår.

Resans början gick  tidig på morgonen en gråmulen dag.Havet var mörkt men skimrade av dagsljuset och små snötussar dansade omkring utanför färjefönstren. Måsar flög omkring och kämpade mot vinden.
 

Gick upp till dansen senare på kvällen. Blev uppbjuden av en man. Som väl var så dansade vi en bit från varandra till den hektiska musiken. Förmodligen så kände han min distans. Jag var sårbar och ville inta ha någon för nära utan sa: ”Ursäkta men jag är väldigt varm. Behöver gå ut på däck för att få lite frisk luft”

Vinden var ljum i den sena vårnatten och vågorna var nästan omärkbara. Stjärnorna glittrade på den mörka himlen och månen lyste klart. Annat hade Sophie fått höra om de fruktansvärda stormarna.
”Känns de bättre nu!” hördes en röst.
Hon vände sig om och tittade rakt in i ett par blå ögon. Det var mannen hon dansat med.
”Åker du till England på semester eller bor du kanske där?” frågade Wolf lite försiktigt.

Sophie visste inte om hon skulle svara eller inte. Tänkte omedelbart gå tillbaka till hytten men svarade:
”Det är en semesterresa. Jag ska hälsa på min släkt i England.”
”Är det inte fel tid att besöka England så här i April”, fortsatte han och lyfte lätt på sina mörka lite buskiga ögonbryn.
”Nej inte alls”, svarade Sophie och gick iväg.
”Vänta lite” sa wolf och lyfte bort en hårslinga från hennes kind.
Nu såg han hela ansiktet. Upptäckte att ögonen var tårfyllda. Det förvånade och oroade honom. Men han ville inte visa henne att han upptäckt det. 

Aldrig hade Sophie känt en större längtan efter mänsklig närhet som nu. Egentligen så var hon ju känslomässigt förfrusen. Men det var något som gjorde att hon önskade att mannen skulle krama henne. Bara få känna lite närhet och värme. Hon behövde någon. Bara få ta emot en människas värme. Tanken skrämde henne inte längre. Wolf tog bägge händerna om hennes ansikte och tittade djupt in i Sophies ögon. Hans händer kändes varma och vänliga. Han tyckte hennes vackra ögon var så sorgsna. Tillfället gjorde att han sakta förde henne till sig. Kramade henne mjukt. Sophie kunde inte motstå beröringen. Gav efter. De sa inte ett ord till varandra. Vinden lekte med hennes hennes hår och han smekte hennes lockar. Det var oerhört romantiskt när det brusande ljudet av båten skar igenom vågorna och nådde deras öron.
”Det är skönt med närhet, min vän”, sa han och tittade upp mot den klara stjärnfyllda himlen. ”Det är något som alla människor behöver”
”Ja det är sant”, svarade Sophie men ville inte gå längre än så.
Ur romanen ”Också TystnadenTalar” 

Träffade jag på riktigt en man därute på däck?