Ljuva 70-talet! Ja då var det poppis att tågluffa. Ja jag säger då det. Nästa tjejträff får väl bli handla om det temat. Får väl laga till en dallrande aladåb och till det mixa ihop en drink typ gröna hissen. He he he. De var tider det. Det var inte så noga att hindra en biltur med papiljotter i håret. Viktigaste var att få håret torrt. Skönt ändå att siggtiden inomhus är över. Pinsamt att det var helt ok på 70 talet att röka vid matbordet mellan varven. Underbart att för min del i allafall att jag aldrig återigen ska röka igen. Never.
Idag så är det söndag och egentligen skulle det passa med finmat. Kanske gå ut och äta. Men gillar man 70 talstilen med ”göra själv andan” så får jag väl fixa en stor skål med sallad med en burksparris till. Låter ju inte kul egentligen. Ja jag säger det. De kan ändock vara ”gött” att livet förändrar sig. Ja ni vet – tiden går klockar slår.
Månad: november 2012 (Sida 2 av 5)
Har funderat ett tag på hur dom firar jul i Vatikanen i Rom. Jag var bl a i Vatikanen i början av september i år och tog några bilder. Gick söndagsskolan när jag var liten men har glömt av det mesta var det gäller det budskapet. Det kändes både verkligt och overkligt att se all glans av skatter i Vatikanen.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Adam_och_Eva
Vad tänker man då? Vad tänker jag det första på? De första jag tänker på – tänk om man kunna dela bergvärmen. Bergvärmen tex på gården på landet går ju till både stora huset och lillstugan. Ja men sen då? Skulle det gå till andra hus också? Det var nog en obetänkt tanke och obetänkt möjlighet från början.
Vad tänker jag mer på gällande ”Dela värme”? Minns en tjej på 70 talet som åkte i väg med en välpackad buss fylld med vältvättade skänkta kläder till ett land i Europa där det fanns fattiga människor som inte hade tillräckligt med varma kläder när vintern kom. Det kanske finns organisationer som gör det nu år 2012 eller?
Soppkök är ju också ett sätt att dela värme. En tänd brasa kan ju också dela värme med behövande.
Som väl är så ser man inte nu så ofta en uteliggare ligga på en parkbänk sent på en kall vinterkväll för att ha någonstans att sova utmed avenyn här i Göteborg. Tänk så kallt. Hoppas det finns härbergen till hemlösa.
Solvärmen som tex finns i Spanien på vintern vill ju gärna dela med sig till oss från kalla nodern. Det gäller bara att flyga dit 🙂
Att dela med sig av varma positiva ord och bilder kan också vara ett sätt att dela med sig av värme.
Ja det är en hel del att tänka på om man nu vill.
Det har varit grått och mulet idag och kommit lite regnstänk mellan varven. Strax innan jag skulle ge mig ut på promenad i eftermiddag så kikade jag ut genom köksfönstret och då såg det nästan ut en stund iallafall som guld uppe i Masthuggskyrkan med omnejd.
Vet vi själva vem vi är innanför skalet. Ibland råkar vi ut för något eller någon som snuddar i vårt inre. Medmänsklighet kan ge läkande kraft genom att mjukt tränga igenom en liten bit i skalet och linda om det berörda såret som komit upp till ytan. Ett sår eller flera sår som hindrar oss att leva fullt ut och hämmar oss att ta reda på vem vi är och därav njuta av livet.
Smärtsamma uppbrott kan vara sårbart. Ett inre sår som ligger och pyr. Ett heligt bevarar minnessår som ingen ska fösa bort. Känslorna kan vara långt nedtryckta och upplevas som alltför stormiga och svåra att leva ut.
Minns när jag flydde från mitt äktenskap som var på upphällningen. Jag fick ingen luft och orkade inte ta tjuren vi hornen utan ville bara – ja andas in ny luft så jag inte skulle kvävas mentalt. Flykten gick till England. Hoppade på färjan i Göteborg. Tanken att just fly till England var också att fortsätta att skriva i min bok ”Också tystnaden talar”
Sakta tog sig båten ur hamn. Jag funderade.Kan jag bara lämna alla känslor och upplevelser bakom mig. Förneka dom. Som om dom aldrig funnits. Förhoppningsvis läker tiden mina sår.
Resans början gick tidig på morgonen en gråmulen dag.Havet var mörkt men skimrade av dagsljuset och små snötussar dansade omkring utanför färjefönstren. Måsar flög omkring och kämpade mot vinden.
Gick upp till dansen senare på kvällen. Blev uppbjuden av en man. Som väl var så dansade vi en bit från varandra till den hektiska musiken. Förmodligen så kände han min distans. Jag var sårbar och ville inta ha någon för nära utan sa: ”Ursäkta men jag är väldigt varm. Behöver gå ut på däck för att få lite frisk luft”
Vinden var ljum i den sena vårnatten och vågorna var nästan omärkbara. Stjärnorna glittrade på den mörka himlen och månen lyste klart. Annat hade Sophie fått höra om de fruktansvärda stormarna.
”Känns de bättre nu!” hördes en röst.
Hon vände sig om och tittade rakt in i ett par blå ögon. Det var mannen hon dansat med.
”Åker du till England på semester eller bor du kanske där?” frågade Wolf lite försiktigt.
Sophie visste inte om hon skulle svara eller inte. Tänkte omedelbart gå tillbaka till hytten men svarade:
”Det är en semesterresa. Jag ska hälsa på min släkt i England.”
”Är det inte fel tid att besöka England så här i April”, fortsatte han och lyfte lätt på sina mörka lite buskiga ögonbryn.
”Nej inte alls”, svarade Sophie och gick iväg.
”Vänta lite” sa wolf och lyfte bort en hårslinga från hennes kind.
Nu såg han hela ansiktet. Upptäckte att ögonen var tårfyllda. Det förvånade och oroade honom. Men han ville inte visa henne att han upptäckt det.
Aldrig hade Sophie känt en större längtan efter mänsklig närhet som nu. Egentligen så var hon ju känslomässigt förfrusen. Men det var något som gjorde att hon önskade att mannen skulle krama henne. Bara få känna lite närhet och värme. Hon behövde någon. Bara få ta emot en människas värme. Tanken skrämde henne inte längre. Wolf tog bägge händerna om hennes ansikte och tittade djupt in i Sophies ögon. Hans händer kändes varma och vänliga. Han tyckte hennes vackra ögon var så sorgsna. Tillfället gjorde att han sakta förde henne till sig. Kramade henne mjukt. Sophie kunde inte motstå beröringen. Gav efter. De sa inte ett ord till varandra. Vinden lekte med hennes hennes hår och han smekte hennes lockar. Det var oerhört romantiskt när det brusande ljudet av båten skar igenom vågorna och nådde deras öron.
”Det är skönt med närhet, min vän”, sa han och tittade upp mot den klara stjärnfyllda himlen. ”Det är något som alla människor behöver”
”Ja det är sant”, svarade Sophie men ville inte gå längre än så.
Ur romanen ”Också TystnadenTalar”
Träffade jag på riktigt en man därute på däck?
Tog spårvagnen in idag till Nordstan här i Göteborg. Gick in och kollade i många butiker och tog sen en kopp kaffe i Cafè Brulè på korsgatan. Innan jag skulle ta spårvagnen tillbaka så kunde jag inte motstå att kika i NK julskyltfönster.
Herregud. Minns väldigt väl en finslipad överklassdam (min tolkning) i England. Jag var där för att hitta inspiration till min bok ”Också tystnaden talar” och satt med min dotter och åt frukost dukat på runt bord med en vit välmanglad duk i ett fint hotell. En äldre förnäm (min tolkning) dam gick rak som en pinne för att framhäva sin klass för att hämta scones. Plötsligt så råkade damen snubbla och tappade tallriken med läckerheten rätt ner i golvet.
Om man nu ska analysera allt från alla håll och kanter så kan man börja med – var det verkligen en överklassdam? Vad är det som indikerar på att damen tillhörde en överklass? Skulle det vara kläderna och det raka gången? Utgår man från det så är man lättlurad. Det finns många ulvar i fårakläder och sol och vårare. Men var damen en ulv i fårakläder? Det fanns ingenting som indikerade på det utan det första intrycket var att det var en förnäm dam som verkligen ville sända ut typ ”så här uppför sig en förnäm dam.”
Men hur ska vi kunna tolka den information vi får in i hjärnan på rätt sätt? Människan behöver kanske lägga människor i olika fack i hjärnan för att lättare kunna göra en bedömning. Första lätta tanken är ju att man lägger två fack i sin minnesbank i hjärnan typ – man eller kvinna! Men kan man vara hundraprocent säker i bedömningen? Det kan ju vara en man som klär sig i kvinnokläder eller tvärtom.
Ja det är inte alltid lätt att vara människa. Men i en roman får man ju skriva hur man upplever saker och ting. Så här skrev jag iallafall i romanen och en roman är ju en roman:
”Han hade vänner i Bradford och de firade en födelsedag på samma restaurang som Sophie och hennes släktingar vistades på denna kväll. Ett ödes sammanträffande igen.
”Hon skylde mig för att sitta som en hösäck vid matbordet!”
Den äldre kvinnan hade gått rak som en pinne för att hämta scones. Under hela kvällen hade hon suttit stel som en robot för att framhäva sin klass. Skinnet hängde slappt under hakan och rynkorna syntes tydligt runt munnen och ögonen. Med en pipig röst som strömmade genom hennes smala bleka läppar anmärkte hon på Sophie. Orsaken till hämnden var att hon tappat tallriken fylld med läckerheter på golvet. Sophie hade nickat lite elakt och tänkt: Så kan det gå! Kvinnan hade inte undgått Sophies reaktion. Därför hade hon anmärkt på henne.”
Ur romanen ”Också tystnaden talar”
Snart är det dags att baka pepparkakshus. Kanske i sitt eget kök eller varför inte i en färja ute till havs. Flera som gör något mysigt ihop och skapar är alltid kul så här någon månad innan jul.
SKF här i Göteborg ska bygga pariserhjul i Las Vegas.
http://www.gp.se/ekonomi/1.1135357-skf-bygger-pariserhjul-i-las-vegas