Dag: 19 september 2014

Idag blev det en härlig promenad i slottskogen här i Göteborg. Låg en älg och vilade i solgasset i en inhägnad. I den andra inhägnaden var en älgmamma med sina ungar. Pratade med en kvinna från Hamburg som undrade varför älgen flaxade så med öronen. Jag trodde först att det var en fjolårskalv som blivit bortstött från sin mamma tidigare i vår. Kom några djurskötare som jag frågade. Dom sa att älghonan var 9 år gammal och att den flaxade med öronen eftersom en älghane var brunstig i en annan närliggande inhägnad.
Jag var lite framfusig och frågade kvinnan från Hamburg om hon tagit färjan från Kiel och bara skulle vara en dag i Göteborg och sen åka tillbaka till Kiel. Japp sa hon. Jag sa att jag gjort en liknande rutt bara för några veckor sen och det var perfekt. Hon hade tagit med sig cykeln på färjan för att kunna cykla omkring här i Göteborg. Jag berättade att jag varit i Eutin för några veckor sedan och att det var en underbar landsbygd med vacker natur.

Jag drack kaffe på ett uteställe och där var fler tyskar. Måste ju vara perfekt att bara hoppa på färjan i Kiel och sen sitta och njuta i slottskogen, handla lite och sen åka tillbaka till Kiel.

Önskar alla en fin fredag

Någon grät ute
Jag gick upp och lyssnade
Öppnade altandörren

Vinden kändes bister mot
mina nyvakna kinder
Där i en vissnad blomma satt du lilla dunboll

Vit och genomdränkt
Hjälplös och kall
Ledsna små röda ögon

Mina händer som fortfarande var varma efter sängvärmen
Lyfte upp dig
Din kropp spärnade emot

Lilla lilla dunboll var inte rädd
Jag skall värma dig
Nynna en sång

Ge dig tillit
Du får glans i ögonen och blir stolt igen
Din värme kom tillbaka

Åh lilla lilla dunboll flyg iväg igen
över daggens friska droppar
med hjälp av den ystra morgonvinden

Farväl lilla dunboll
Tack för att jag genom min värme stärkte dig
Flyg nu…

Fönstret står öppet
De tidiga solstrålarna kommer att visa dig vägen
till allt du är värd att ta emot

Innan vinden skulle lyfta dig så
vände du  och tvekade
Men jag vinkade och ropade – Ta för dig lilla dunboll!

Jag rös när jag såg vinden ta tag i dig
Förde dig över den morgonfrostiga åkern
En enorm lyckokänsla spred sig inom mig

Dikt av Brigitte Ranniger

Jag är en lite blomma i en rabatt
Fina färger har jag må du tro
Purpurröd med gröna blad

Åh vad skönt att ha hamnat just i denna blomsterbädd
Här kan jag växa fritt i de kittlande solstrålarna
Sträcka på mig utan att någon skuggar mig

Du! Jag vet många många små fina blommor
som blivit dumt placerade när deras små livsfrön
började gro under stora märka träd

De ville ju liksom  jag få så mycket sol som möjligt
Ja du förstår säkert!
Vi blommor blir ju finast när vi får sol

Men skuggan från de bladrika grenarna gör att
vissa blommor aldrig får komma till sin rätt
Under en tid så blev även jag skuggad

En äcklig växt ville att jag skulle dö
Men ville först visa sin makt över mig
Ville få mig att känna mig smutsig och ful

Han slingrade sig runt mig
Höll mig fast
Plötsligt fanns vänliga händer där och smekte mina darrande blad

Den otäcka växtens stam var avbryten
Slängd i en dynghög
Natten kändes ödslig och vild

Dimmorna från tjärnet höll på att kväva mig
Stjärnorna försökte få mig att le
morgondaggen ville inte existera

Solen var orolig för mig
Lilla blomma! Du måste ta emot mina strålar och värme
Det ljusa. Det fina

Det positiva för att kunna växa
Det tog tid att tina upp mina frusna blomsterblad
Vad härligt det var att sträcka på sig igen och sola sig i livet

Dikt av Brigitte Ranniger