Omöjligt att se masthuggsberget nu på morgonen.
Solen försöker leta sig fram.
Hoppas man snart kan glimta den klarblå himmeln 🙂
Så här i oktoberdimman så får vi
passa på att pussa alla rosor som finns kvar
innan frosten kommer.
Kl 11.01 såg det ut så här.(Kika på bilden under)
Solen tog makten över höstdimman
och en klarblå himmel visade sig över Göteborg
vackrare än någonsin. Underbart gött!
Du såg mig inte
Morgonen var frostig.
I slottsparken låg en röd ros.
Den enda som var kvar i oktoberdimman.
Fortfarande vacker och purpurröd.
Kämpande med kärleken i sitt hjärta.
Fågeln sjöng en vacker avskedssång.
Vinden suckade sorgset och plockade upp.
den frusna rosen bland de gulnande löven.
Vinden satte ömt ner rosen i en vas i butiken
bland andra blommor.
Som i en dröm så stod hennes kärlek i dörren.
En kärlek som mött hennes djupaste hav av längtan.
Nu var hon bara en ros.
Aldrig mer så skulle dom älska.
Han behövde inget silkespapper tog rosen som hon var
förutom ett rött silkesband.
Handen som omslöt hennes stjälk var varm och trygg.
Han som varit hennes hjärta, hennes kärlek, hennes allt.
I ett gathörn föll hon ur hans hand.
Han vände sig aldrig om.
Någon trampade på henne.
Det gjorde så ont, så ont.
En dag gick han förbi.
Kände igen det röda silkesbandet.
Han böjde sig ner och mindes.
Det berörde honom.
Men han gick vidare.
Dikt av Brigitte Ranniger