Hej! Det snöar för fullt idag och det är gott att kunna hålla sig inne med en knippe intressanta böcker. Tänk så många som försökt skapa ett gott liv. Jag läser om en man som skrivit en bok om hur det var när han arrenderade familjegodset på min morfars mammas sida i Tyskland och hur det var både före och efter forna Östtyskland. Arrendatorn har skrivit helt öppet. Boken är inte så lätt att översätta så man får ta det gradvis.

Det där med gårdar och gods är relaterat till mina släktingar. På min morfars pappas sida ända sen 1700 talet (arrenderade gods), på min morfars mammas sida (ägde gods) ända sen 1700 och på min pappas sida (ägde gård) ända sen 1600 och den släktgården finns fortfarande kvar och ägs av mig. Min son bor i en av husen.

Det är intressant att jämföra hur det var i Sverige och Tyskland från 1700 talet och framåt just med tanke på gårdar och gods. Var det skillnad att ha en gård eller ett gods?
Min mamma berättade hur hon ofta besökte godset när hon var liten. Var det någon skillnad när hon flyttade in på min pappas släktgård här i Sverige då hon gifte sig med honom?

När besökte jag godset för första gången? Efter Berlinmurens fall. Allt brevskrivande mellan arrendatorn och min morfar har jag sparade i en pärm. Mamma och en delägare sålde godset några år efter Berlinmurens fall.

Ibland när jag är i Tyskland så åker jag förbi godset. Klart att det väcker mycket tankar, känslor och minnen. Minns speciellt första gången jag var där då ett helt fält på en kulle var fyllt med solrosor som sträckte sig mot solen. Så oerhört vackert så jag skrev dikten:

Solrosen

Hela natten hade det regnat och ruskat om solrosorna hårt
men nu var det helt vindstilla i den gryende välkomnande soluppgången.

Dimmslöjorna steg sakta upp från den nedkylda marken när solen
började värma.
Växtrikets dofter berusade.
Morgonbrisen smekte allt den kom åt.

Jag gick fram till min älsklingssolros
som stod vid åkerkanten.
Stoltast och vackrast.

Mina vänliga händer smekte hans blomsterkorg.
Mina läppar kysste honom.
Ovanför hans huvud surrade humlor och bin irriterat.
De ville inte bli störda av kärlekstrams.

Jag kände att han förbannade sitt öde.
Han ville krama mig
men hade inga armar.
Kyssa mig….men saknade läppar.

Hans manliga hjärta klappade.
Hårdare och hårdare….
De varma solstrålarna sökte honom.
Ville att han skulle vända sig mot dem som han alltid gjort.

De var lite avundsjuka.
Men nu var kärleken viktigare för honom
än de barnsliga fnittrande solstrålsflickorna.

Jag visste vad som väntade honom.
Den slutliga skörden
att pressas till olja.

Det gjorde mig både ledsen och sorgsen.
Jag plockade ett gult blomsterblad
medans mina varma tårar rann nedför hans kraftiga stolta stam.
Ja jag kände att han var berörd….

Det gula blomsterbladet blev
ett minne
av min omöjliga kärlek.

Jag lade bladet i min oskrivna bok.
Kvällen kom.
Himlen färgades röd.

Solrosen väntade på mig
men jag kom aldrig mer.
Ljusen skimrande från lamporna i husen.
Ledsen sänkte hans sitt huvud.
Slöt sina trötta ögon.

Ur romanen ”Också Tystnaden talar” Brigitte Ranniger