Hej! Bilden ovan ser ni mig vintern 1971. Vit fuskpäls och blekrosa byxor.
Tjusigt värre.
Jag var 20 år med bruten förlovning och var inne i ett nytt förhållande. Taggade ner vilandes på en trädstam, tog det lugnt och gillade inte spring på livets stig.
Gillade att stanna upp och njuta och spegla mig i sådant som jag tyckte var vackert.
Man vill ju spegla sig i vad som pågår i ens inre.
Att betrakta världen är ju att betrakta sig själv.
Det är bra att spara bilder så man inte ställer
sig själv i skymundan utan känner hoppfullhet och alltid håller kvar gnistan.
En dos med gott humör gör gott om man ibland har press på sig själv.
Undrar om någon minns mig 1971? Uppenbarligen så ska jag ha haft en
blå, blommig japansliknande klänning på mig som en beundrare mindes väldigt väl.
Vad har jag fått det ifrån? Jo den som spar den har. Jag sparar ju alla brev.
Brevet till mig 1971 började med ”simma lugnt” och är skickat från Montpellier i Frankrike.
En man från Göteborg hade tänkt köpa min bil men då var den
redan såld och jag hade tänk köpt en cykel av honom men det blev heller
inte av. När han kör med en gammal bil genom Europa mot Spanien så har han
kortbyxor, skriver resehandbok och mindes väldigt väl min blåa blommiga japansliknande klänning.
Ärligt talat så kan jag inte minnas att jag haft någon japansliknande
klänning. Får väl bläddra i gamla bilder.
Dagens fundering blir att folk minns en kanske mer väl än man tror 🙂
Ha det gott!
