Hej! Granen är klädd och idag gick jag till
en affär för att se om dom hade mandelmusslor
som är en typisk julkaka som man lägger sylt och grädde på.
Nu hade dom inte det så jag får väl leta vidare i veckan.
På tal om jul så kanske det inte är så lätt att
bli inbjuden till julmiddag hos släkten om man är gift
med en man som ens tidigare kärlek inte tål att se trots att han
själv är gift med en kvinna i släkten. Herregud vilken röra!
I mitten av min roman ”Också tystnaden talar” så kan ni
få ta del av att läsa ”Julfest på Hachenberg”.
”Några år hade gott och släkten var inbjudna till Fredrik och
Berta på julmiddag. Sophie hade börjat längta efter sina anhöriga.
Max bestämde att följa med. Det hade varit jobbigt för Sophie
att leva ihop med en man som hon inte älskade. George var hennes
ljuspunkt vilket gjorde att hon uthärdade sitt trista liv.
Under många ensamma kvällar satt hon och målade på porslin.
Som julgåva till Fredrik och Berta så hade hon målat de vackraste
vallmoblommor på tolv kaffekoppar med fat i tunt fint servis.
Blommorna lyste varmt röda och gav yttryck för Sophies längtan
efter kärlek och värme.
Sophie tyckte det var skönt att komma till sina hemtrakter. De
åkte direkt till Hachenberg och blev varmt mottagna av Fredrik
och Berta som blev glada och mäkta imponerade över
julgåvan. De hade ingen aning om Sophies konstnärliga
begåvning. Senare på kvällen tog Sophie George i handen och
gick upp till sitt rum. Max var ute i stallet med Fredrik. Festen
skulle hållas påföljande dag. Utanför fönstret sken månen på
den klara himlen. Hela rummet lystes upp som så ofta
förr när Sophie hälsat på.
”Kom George! Ser du hur månen ler?”
George skrattade då han fick stå i fönstret och titta ut. Ögonen
glittrade av nyfikenhet. Han lade sina armar om Sophies hals.
”Om du visste hur roligt mamma har haft det i det här
huset” viskade hon och gav honom en puss på hans mjuka kind.
Sophie undrade om Kristine och Claus skulle komma på
middagen. Det skulle inte bli lätt att träffa dom. Förr eller senare
skulle det bli oundvikligt.
Nästa dag så möttes deras ögon i hallen. Claus såg sin
älskade framför sig och kände ett motstånd. Fortfarande var han
sårad. Hon hade ju valt bort honom i sitt liv. Det var inte alls samma
underbara känsla att träffa henne så här som i hans drömmar.
Höll han på att bli tokig? Kanske hade han grubblat och tänkt för
mycket på henne eller var det en naturlig reaktion? Fortfarande
fanns hon på ett märkvärdigt sätt i hans tankar varje dag.
Sophie gick fram och sträckte fram handen för att hälsa då
han såg hur sliten hon såg ut. Hon sökte hans blick men han
orkade inte titta länge utan tittade bort. Kristine tog inte emot
hennes hand utan gav henne en isande kall blick.
Sophie kände sig förtvivlad att hennes stora kärlek inte såg
henne. Det gjorde ont. Samma smärta som hon känt på sin
sextonårsfest då han valde Kristine framför henne. Hon visste
inte hur hon skulle hantera det.
Claus tålde inte Max. Han hatade honom. Han var vidrig mot
sin omgivning. Samtidigt så kände han svartsjuka mot mannen
som tagit hans älskade ifrån honom.
Fredrik och Berta var glada att ha sina anförvanter hos sig.
Tillsammans hade de dukat fram silverbesticken och finporslinet
på den välmanglade linneduken. I hallen glimmade ljusen i den
stora granen. Fylld med dekorationer. Sophie log när hon kände igen
det lilla ångloket som hängdes upp varje jul. Hon böjde sig ner
för att peka med fingret för att visa George. På övervåningen fanns
det möjligheter för barnen att leka. Claus och Kristines tvillingar,
Ernst och Birgit kom bra överens med George.
Fredrik var glad och kände sig lättad att Sophie äntligen börjat
hälsa på igen. Han visste ju inte vad som hänt henne tidigare. Alla
hade pratat om det och kommit fram till att det måste ha varit
en depression som drabbat henne. Däremot var han inte lättad
då han bevittnade hur Max betedde sig. Han såg hur han undvek George
och hur han nonchalerade Sophie. Dessutom verkade han berusad.
Han vill prata med Sophie men valde att avvakta till rätt tillfälle.
Trudel tog Sophie åt sidan och frågade:
”Hur har du det egentligen?”
”Måste vi prata om det nu?”
”Jag ser att du inte mår bra. Du måste förstå att jag
och pappa är oroliga.”
”Det är väl inget ni kan göra ändå”, svarade Sophie uppgivet.
”Det kan vi visst. Du kan komma hem ett tag.”
”Jag ska fundera på det.”
Claus stod och betraktade Sophie när hon gick och hämtade
ett glas hon ställt på buffén. Kristine stod i närheten och vände
henne ryggen och började skratta ironiskt. Han såg hur
ledsen Sophie blev. Hur hon sänkte sin blick och fattade sina
händer. Han kunde inte förstå varför Kristine var så elak.
Sophies strök kjolen där bak innan hon satte sig på en stol.
Max kom fram och spände blicken i henne och
kommenderade:
”Nu går vi och lägger oss.”
Hon tittade upp mot honom med oskyldiga ögon och
nickade. Nu stod det klart för Claus att Sophie levde
i ett svårt förhållande. Det framgick tydligt. Samtidigt så var det
ju hennes problem och något hon själv måste ta itu med.
Samtidigt kände han att livet med Kristine börjat bli
ohållbart.
Tidigt nästa morgon så gick Sophie ut till stallet. Det var så
längesen hon hade varit där. Hästarna slog ystert med hovarna
mot väggen eftersom det vankades mat. Hon log när hon kom att
tänka på sin romans med Henning. Han hade ju gett henne första
kyssen. King stod i sin box och tittade på henne lite
anklagande. Det kändes som hon hade svikit honom. Hon
ville klappa honom men förmådde inte få fram några känslor.
Plötsligt så kände hon en hand på sin axel. Fredrik hade kommit
ut till stallet.
”Ska du inte ta en ridtur?” frågade han med ett brett
leende.”
”Vi ska åka tillbaka till Hamburg idag”, svarade hon
undvikande och flyttade sig när en häst leddes in som
blivit riden. Det rök från den varma kroppen. Fredrik förstod
att hon inte ville prata. Tiden var inte mogen för det. Han
ville hon skulle ta första steget.
”Du kan väl komma och hälsa på lite oftare iallafall.”
sa han vänligt och fyllde upp vatten i hinkar.
”Vi längtar så efter er.”
Trots att Trudel och Henrik blivit väl medvetna om Max
känslokyla så vägrade Sophie ta tag i det. Hon försvarade
honom och sa att han hade så mycket att göra.
Utdrag på sidan 139 ur min roman ”Också tystnade talar”
Brigitte Ranniger
