Igår var jag i botaniska trädgården här i Göteborg.
Hade gett mig dit för att söka motiv till att
skriva något. Det var hur mycket vattenpussar som
helst på tulpanerna som var både sköra och vackra.
Ville dom förmedla något?
På något sätt så är det svårt att ta till sig var som finns inom
de tätt omslutna bladen. Det kanske är en själ som döljer sig i vaggan?
En själ som vill vidarebefodra sin skönhet till framtiden?
Det var väl poetiskt eller?