Vi hade inget mer att säga varandra
Poesi av
Brigitte Ranniger
Det bildades silhuetter i skorstenen och
det är inget jag dillar om. Konturerna var både hycklande
och spännande. Det påminde mig om
att vi inte hade något mer att säga varandra.
Minns floden som gick mellan bergen som talade
med varandra. Minns det porlande vattnet som
reflekterade ljuset. Ville dom förmedla saknaden att vi
inte kan kura ihop längre?
Små tuffa vita rosor i sängen. En frukost i
pastell då vi njöt av varje tugga. Milda makter!
Tänk att vi inte hade mycket mer att säga varandra.
Vinden viskade ”Låt ingen ta över ditt liv” Så rätt,så rätt.
Mitt på förmiddagen var det dax att sticka med
skinn på näsan. Kände jag bara en man till namnet som
pratade i nattmössan?
Såg han och båten stäva ut från kajen med en kanna med….?