Du såg mig inte
Morgonen var frostig. I slottsparken låg en röd ros.
Den enda som var kvar i oktoberdimman.
Fortfarande vacker och purpurröd.
Kämpande med kärleken i sitt hjärta.
Fågeln sjöng en vacker avskedssång.
Vinden suckade sorgset och plockade upp
den frusna rosen bland de gulnande löven.
Vinden satte ömt ner rosen i en vas i butiken
bland andra blommor.
Som i en dröm så stod hennes kärlek i dörren.
En kärlek som mött hennes djupaste hav av längtan.
Nu var hon bara en ros. Aldrig mer så skulle dom älska varandra.
Han behövde inget silkespapper. Tog rosen som hon var
förutom ett rött silkesband
Handen som omslöt hennes stjälk var varm och trygg.
Han som varit hennes hjärta, hennes kärlek, hennes allt.
I ett gathörn föll hon ur hans hand.
Han vände sig aldrig om. Någon trampade på henne.
Gjorde så ont, så ont.
En dag gick han förbi. Kände igen det röda silkesbandet.
Han böjde sig ner och mindes.
Det berörde honom. Men han gick vidare.
Dikt av Brigitte Ranniger