Idag är vindarna helt uppåt väggarna. Helt galna mellan varven. De stormar och tjuter och virvlar runt. Lika knepiga är molnen som också tramsar när vindarna leker. Ena stunden är nästan molnen borta med vinden och nästa stund sveper mörka moln snabbt förbi. Är väl striden mellan vinter och vår. Om man nu kan kalla att det varit någon vinter i början av detta år 2020. Nåväl! Det är som det är och man kan vara glad att det inte är en kall Nordanvind.
Vad tänker jag annars på idag då? Jag tänker på bilresan i England i slutet av 90 talet. Det jag fokuserat mig på är när jag och min dotter körde från Grassington upp mot Arncliffe och sen ännu längre upp. En smal väg med stenmurar på bägge sidorna. Var rädd att vi skulle möta någon bil. Vi stannade längst upp för att kunna beskåda utsikten och även lyssna på de hundratals bräkande fåren och lammen längre ner i dalen. Då gick det inte att dra åt handbromsen i bilen. Vi gick snabbt ur bilen och hämtade stenar. Satte dom bakom bakdäcken så att bilen inte skulle rulla nedför den väldigt långa backen. Herregud det var läskigt att fortsätta att köra ner mot Kendal. Hade kontaktat Volvo i Sverige och dom sa att det fanns en Volvo i Kendal som kunde hjälpa oss. Kändes gott att allt gick bra och att vi kunde fortsätta vår färd mot Windimere.