En blogg av Brigitte Ranniger

Dag: 11 augusti 2020

Klippans naturreservat i Hindås

Idag tog jag bilen på förmiddagen till Klippans naturreservat i Hindås. Ville promenera uppåt för att se klippans torp som nu är i ruiner. Enda som finns kvar är grunden och murstockarna. Det var bra grusväg att gå upp men för säkerhets skull så gick jag med stavar. 

Gick förbi en flugsvamp och den ska man inte ens smaka på för den är giftig.

Gick uppåt och uppåt förbi många nedfallna träd i den ödsliga skogen och dom ska ligga där dom ligger. Bort igenom såg jag en vacker äng. Nu är jag nära ett ställe där dom odlat förr.

Stenmurar.

Gamla vildäpplen och gränslöst vackra ängar.

Längst upp i en kulle såg jag murstocken

Tänk om den murstocken kunde berätta om vem som satte upp den och vilka dom var. Enligt det som stod i anslagstavlan har det bott samma släkt där sen 1620 – 1975. Tänk vad mat där har lagats och där kanske både ha varit sorg och glädje i det torpet nu som bara är ruiner. Kanske även bröllop och midsommardans.

Såg ut som en vedspis men som var placerat väldigt lågt. Det fanns bänkar man kunde sitta och filosofera i. Vad tänkte jag om torpet? För det första varför låg det så högt? Förmodligen för att kostigar har funnits i många herrans år. Kor har gått samma stig hela tiden eftersom dom vet var det finns mat i skogen och vatten. Många torp ligger högt i skogar. Tex som fäbodar. Till torpet har det även funnits en ladugård, Allt verkar ha varit så välbyggt. Skogar omgärdar torpet i kullen och det kan ju vara bra om det stormar. Förr var det nog väldigt lugnt och tyst i torpet men nu hördes bilar och tåg nerigenom. Hur kan det varit på vintern.? Hindås var ju tidigare väldigt snörikt. Dom fick väl ta häst och vagn eller åka skidor om dom skulle inhandla eller göra något. 


Jag fortsätter stigen genom en fägata. Korna skulle förr när dom mjölkast bege sig ner till skogarna för att äta och dricka vatten. 

Här ser man en bäck. Var nog första stoppet till toner av bjällrorna.


Nu blev stigen väldigt stenig så jag var glad att gå med stavar. Ingen vill väl vricka sig mitt inne i skogen. Roligt att se växter som man kallade/kallar för rävsvans. 


Gick förbi flera mossar och även vildhallon som luktade gott. Summan av kardemumman så har det varit en trevlig och intressant tisdag promenad där det legat ett gammalt torp uppe i skogen.

Glimten i ögat

Behöver vi möta folk i dessa tider  med glimten i ögat? Ja varför inte för mycket oro hänger i luften. Som jag skrev för ett litet tag sen så hör jag inte några plan lyfta eller landa från Landvetter flygplats ca 1 mil härifrån. Innan Corona Pandemin så kunde plan höras dygnet runt och väcka en gång på gång om dom skulle råka flyga högt rätt över åkern sent på natten. Så det är ju rätt så gott att slippa höra det. Men ändå så känns det konstigt. För en halvtimme sen så skulle jag kolla i flygradarn och då flög helt plötsligt ett stridsplan  högt rätt här över gården. Och inget får man veta varför. 
Hur skulle det då hjälpa att möta folk med glimten i ögat som vill skoja till det ena med det andra så att vi alla bibehåller det positiva lugnet? 
Några med glimten i ögat brukar ju vara piloter. Men dom ligger nog risigt till numera.