Dagens väder bjuder på blåst utan större dramatik här på landet. Vinden greppar trädkronorna som svajar och det tjuter lite smeksamt på utsidan av det öppna köksfönstret. Både vilt och rofyllt. Gott att känna harmoni ett tag iallafall.
Kärleken till stället man är född är en helig känsla på något sätt. Ett ställe man alltid vill återvända till. Dessutom lockar det att skriva både poesi, dikter, anteckningar med funderingar och reflektioner. Skulle jag kunna tänka mig att skriva om samtid, litteratur, politik och religon? Samtid är det inte samma som att leva i nuet? Alltså inte vares sig dåtid eller framtid. Det är väl det jag skriver mest om. Vad det gäller litteratur så läser jag mycket. Vore kanske något att skriva en recension. Men vad skulle jag recensera? Spännande att fundera på det. Hur vore det att skriva om Politik? Jag är inte så insatt i politik men varför inte pröva. Att skriva om religon har jag heller inte prövat. Egentligen behöver man inte fastna i något ämne. Varför inte ta saker och ting som det kommer?
När man är här på landet så vill man ju njuta av skogen och alla träd. Träd som är så tajta ihop och ser till att alla får vatten genom sina rötter långt ner i marken. Stammarna har en speciell kontakt mellan varandra. På tal om skogen så kanske man ser något unikt när man vandrar. Sätter sig och iakttager och tänker ”nämen vad är det för nåt”. Skogen är faktiskt en riktigt inspirationskälla.
Nä nu är det dags för lunch. Ha det gott tills vi höres igen.
