Hösten har draperat sitt gyllene täcke över världen, och i denna trollbundna årstid dansar älvorna förtrollat i dimmornas förtäta slöjor. Solen, likt en ivrig konstnär, strävar efter att kasta sitt varma sken på de kastade bladen som ligger strösslade på marken, navigerande genom de vinddrivna grenarnas virrvarr. Ljusets strimmor leker kurragömma i den porlande bäcken, en undangömd pärla i landskapet där vildhästarna stillsamt sörplar i sig vattnets kyliga fräschör.
Detta är en plats där flyttfåglarna tänds som guld mot kvällshimlen, deras silhuetter som konstverk mot solnedgångens flammande palett. Här speglas himlen i vattnets kristallklara djup, skiftande från klarblått till de tusen nyanser av kvällens färgspel. Höstens färger exploderar i en symfoni av grönt, orange och rött, och skapar en storslagen kontrast mot himlens blå.
Hösten är vild och otämjd, likt råbocken som fridfullt betar i den mjuka mossan. Naturen håller sin sista skördefest, och ljuden ekar melodiöst mellan bergen. Haren skuttar lättsamt förbi den gamla kärlekseken, som står orubblig och trotsar tidens tand, även när regnet dansar ned genom löven och dimman sveper in allt i sitt mystiska skimmer.
Innan vinterns första frostnatt slår till, är domherren på jakt efter de eldröda bären som lyser som rubiner i höstsolens glödande omfamning. Naturen har målat upp ett mästerverk, och vi är inbjudna att vara en del av detta förtrollande skådespel.
När kvällen når sitt crescendo, sätter vi oss under en himmel täckt av glittrande stjärnor, intill en sprakande eld vid sjön. Här, i naturens eget amfiteater, slumrar svanen in vid vassen, och vi är kvar, omslutna av höstens vackra famn, tacksamma för detta ögonblick av stillhet och skönhet.
Dikt av Brigitte Ranniger