Ikväll blir det fullmåne, och jag kan inte låta bli att tänka tillbaka på den magiska natten för sex månader sedan, när månen lyste upp havet utanför Sitka i Alaska. Från hytten på kryssningsfartyget såg jag månens ljus speglas i det mörka vattnet, medan valar och späckhuggare rörde sig i det brusande, stilla havet. Det var en syn som kändes nästan overklig – som om naturen och universum samverkade för att skapa en stund av ren magi.
Nu, ett halvt år senare, lyser fullmånen återigen. Ikväll ser jag den förhoppningsvis från mitt fönster här i Majorna, långt från Alaskas karga kust, men ändå är känslan densamma. Det är fascinerande hur månen kan skapa så olika stämningar beroende på var man befinner sig – ibland högt över ett vidsträckt hav, ibland över hustaken i staden, och ibland över en snötäckt åker i Klåddegärde.
Jag minns en annan fullmånenatt, en vinter för länge sedan. Jag gick ensam över åkern, på väg hem från en vän, och allt var stilla. Månen hängde klar och kall på himlen, och snön gnistrade under dess ljus. Mina steg var de enda ljuden i natten, förutom det svaga knarret av snön under mina fötter. Det var en annan plats, en annan tid – men samma måne.
Månen blir som en länk genom livet, en trogen följeslagare som alltid visar sig, oavsett var man är. Den lyser över Alaska, över Majorna, över Klåddegärde. Och varje gång jag ser den, påminns jag om resor jag gjort, platser jag älskar och drömmar jag ännu bär på.