Till skogen vi begav oss, ett härligt trakt. Med granris och fårskinn, på slafar vi satt. I kolarkojan, en plats vi ej glömt i vår fatt.
1996 var året, en vind i skogen. Bland raka granar, solen strålade klart. Bofinkar och koltrastar, i träden de flög i naturens skådespel,
Vid eldhärdens gnista, där fläsket stod och stekte, Anders, en naturvän, kolbullen han krekte. Med kniv i hand, åt han med stor aptit. Och Norrländskan klingade, som musik i natten.
Anders från Bodsjö, i Jämtlands skog och mark. Hans sjungande språk, som en skogsduva stark. Han lärde oss om skogen, dess hemligheter så fina i Pixboskogen.
Anders Ålund, vår guide, med ryggsäck och sin kunskap. Från Pixbo han mötte oss, på stigarna han var en skatt. Vi frågade honom varför, han en kolarkoja byggt, Han svarade med ett leende, som solen sig i skogen tryggt.
”Skogarna här i öster, påminner om mitt hem, I Norrland jag växte upp. Det är där jag har min själ. För barnen i strövargruppen, en fågelholk vi byggt. Stolthet och säkerhet, hos dem det har förgyllt.”
I skogen han viskade, om trollens mystik. Här gränsar verklighet till sagans magi, så unik. Skogens djurriket, en barnkammare så klar, Vi visste att vi var på en plats bortom det vanliga.
Linor att klättra, linbana att fara. Gungan mot sluttningen, som himlen vi nådde bara. Ner i dalen, Rådasjön glittrade så vackert. I Anders skapelse, kändes världen verkligen stort.
Så var det kojan, enkel och äkta. Som skogsarbetarna byggde, med hjärtat på rätt ställe. Från skogens råvaror, allt material han skapade.Tjärpapp, plåtrör och granar, i kojans andakt han badade.
Taket täckt med näver, väggarna med jord, För att vara dragfri, var det vad de gjord’. En slipsten bredvid, yxan skulle vara vass. Huggkubben och sågbocken, var av högsta klass.
Vattenkällan nära, en nödvändighet i skogen. Där kolved höggs på våren, och timmer på vintern. Kolmilor under hösten, tillsammans byggdes de upp i skogens gamla hem.
Kolbullen i pannan, stekflott och mjöl. Stekt över elden, en måltid med kärlek och stol. Amerikanskt fett fläsk, i bitar det steks. Lingonsylten bredvid, vår hunger den möttes.
Kvällarna i kojan, kalla och mörka. Vi höll oss sysselsatta, aldrig satt vi oroliga. Selpinnar vi snidade, nät vi band med omsorg, Historier vi delade, i skogens famn vi låg förlorade.
Kolarkojan i Pixboskogen, en fristad för oss alla, Vi lämnade den, med ödmjuka tankar som trallar. Anders ord i öronen, om respekt och aktsamhet. Mot skogen och dess gåvor, som ger oss livets skatt.
Genom skogen vi vandrade, en vacker minnesstig, Tackade och sa farväl, till Anders, vår guide så trygg. Pixboskogen, ett hemligt paradis, i vår själ det bor. Där skogens sjungande sång, oss för alltid förför.
Dikt av Brigitte Ranniger
Kolarkojan i Pixbo 1996
