Ute i skogen satt en björn i morgonens gryningsljus med ofrivilliga tårar. Han funderade – kan man bli kär i någon osedd? Först hade han tänkt – Åh pyttsan det var nog bara en björnhona han sett i en feberdröm eller framtidsdröm. Men björnen kände sig som han fått ett glädjefnatt i drömmen då han känt att han och honan gått bredsides mellan mandel och fläderblommorna till tonerna av människoskratt långt bort igenom från den vackra trakten. Men tänk om han blandat ihop kärleken med ljuset från lägerelden han såg häromnatten? Han hade hört människor som sagt att björnar har inget människoförstånd. Vandra hellre en annan skogsväg om ni träffar på några. Björnen tyckte det verkade som människor med ett triumferande leende ville skyla över sina egna synder på björnarna eller så var det bara löst prat. Björnen ville heller inte gå fram till människor och kanske hamna i bråk. Best var att hålla sig på avstånd.
Björnen var en försiktig betraktare och kunde stå någonstans i skogen mellan buskage utmed floden där han skulle fånga lax. I sommarnätterna hade han sett många människor sitta och kyssas men även funderat hur en man kunde kunde vara ihop men en kvinna han verkade vara rädd för eller tvärtom.
Plötsligt i mörkret tyckte han att han såg något lika lång som sin egna knähöjd från fasta land i stjärnglittret. Han kände doften av sirapssöta aprikoser. Han reste på sig som björnar gör och fick då se björnhonan han drömt om på andra sidan floden. Han kastade sig i den brusande floden för att möta sin kärlek som han längtat och drömt om så länge. Tillsammans åt de böcklingbollar medan de kysstes mellan varven.
Saga av Brigitte Ranniger