Kategori: Uncategorized (Sida 1 av 675)

Lars står i kvällssolen med en bukett vilda blommor i handen.
Snart kommer de andra. 

Den första träffen

De sex som en gång svarade på en liten ruta i en tidning – och som nu, flera träffar senare, inte längre är främlingar.

Han har dukat med omsorg. Sex tallrikar. Vinglas som glittrar i det mjuka ljuset.
Pelargonerna blommar mot den röda stugan. Det doftar sommar och nybakat bröd.
Det är en ny kväll. Men det är också en fortsättning.

Singelträffen i tanken har blivit något mer.

Maten den kvällen – enkel, somrig och minnesvärd

Lars ville inte imponera. Han ville välkomna.
Så maten blev som han själv – stillsam, genomtänkt och gjord med värme.

Till förrätt serverades en kall ärtsoppa med mynta och crème fraîche – hälld i små glas och dekorerad med en kvist citronmeliss.
– Friskt och grönt – som försommarens egen andning, sa Helena och log.

Varmrätten var en hyllning till havet och landet intill:
Ugnsbakad lax med citron och dill, nykokt färskpotatis med flingsalt och smör, samt en ljummen sallad med sparris, rädisor, sockerärter och rostade solrosfrön.
– Det här smakar som en midsommardag – när man slipper stressen, sa Jonas.

Till dryck serverades vatten med citronskivor, fläderlikör från Yvonne och ett vitt vin Margareta haft med sig från sin vinkällare i källaren.
– Bara den som vill, sa hon, och skymtade något i Lars blick.

Efterrätten kom fram långsamt.
Jordgubbspaj med knäckigt täcke, grädden lättvispad. Bären hade Lars plockat själv kvällen innan.
– Det här är inte bara efterrätt, sa Yvonne. – Det här är som ett minne man får äta.

När kvällen blev tyst – men inte tom

Mörkret föll långsamt. Inte som ett lock – utan som en filt. Vinden var mild, och någon tände en lykta utan att säga något.

Samtalen gled över i tystnad. Den sortens tystnad som inte ber om ursäkt. Den som bara finns när människor känner sig hemma.

Helena drog filten tätare om axlarna. Jonas tog sista klunken av sitt vin. Yvonne rörde vid en blomma på bordet, som om hon ville minnas den med fingertopparna.

Och Lars – han reste sig tyst, tog fram ett litet träföremål han täljt tidigare i veckan. Det var en liten fågel, ungefär som en domherre, sliten men vacker.
Han ställde den mitt på bordet och sa:
– Den ska få bo här ute.
Och så tillade han, lite för sig själv:
– Och kanske hålla koll på att vi gör om det här.

Alla log. Ingen sa mer. Det behövdes inte.

Tänk om? Ett uttryck med två ansikten

Tänk om…
Orden är små, men kraften de bär är stor.
De kan viska rädsla – eller viska mod. Det beror helt på hur vi säger dem, när vi säger dem, och vad vi väljer att se.

Tänk om vargen kommer.
Tänk om jag inte vågar.
Tänk om jag misslyckas.
Så låter orden när de följer våra rädslor. När ”tänk om” blir en dörr till oro, katastroftankar och kontrollbehov. Då står vi still – fast i det som skulle kunna gå fel.

Men samma två ord kan också öppna ett fönster.

Tänk om vi tänker om.
Tänk om det blir bättre än jag trodde.
Tänk om det faktiskt går vägen.

Det är samma ord, men en annan riktning.
Istället för att stänga dörrar, öppnar vi dem.
Istället för att se problem, börjar vi ana möjligheter.

Att tänka om betyder inte att vi måste kasta allt över bord. Det betyder att vi vågar titta igen – med nya ögon. Ibland är det en ny idé, ibland en ny väg, ibland ett nytt sätt att se på sig själv.

Så nästa gång du hör dig själv tänka:
”Tänk om…”
Stanna upp en sekund.
Och fråga dig:
Tänker jag i rädsla? Eller i möjligheter?

Doften mötte mig där jag gick –
vit, stilla, försommarens första viskning.
De stod där som tysta vittnen
till år som gått och stunder som kommer.
Jag stannar inte. Jag andas in. Jag minns.

Började dagen med en riktig nostalgitripp. Hembygdsgården Solsten är ett ställe där man får både historia, detaljerade miljöer och lokal gemenskap. Det lilla köket, skrivbordet vid fönstret, dockskåpet och den virkade duken skapar en känsla av lugn och tradition.

Kombinationen av gamla miljöer, musik och mycket folk ger ofta en varm känsla av gemenskap och tradition. Sådana vårmarknader är också ett fint sätt att möta andra med intresse för historia, hantverk eller bara bygemenskap.

Vilken skattkammare av gamla redskap och jordbruksverktyg! Den här miljön andas verkligen gårdsliv från förr – man nästan känner doften av trä och smörjmedel. Slipstenen, såmaskinen, plogarna, skyfflarna och mjölkpallarna ger en konkret känsla för det vardagsarbete som präglade livet på landsbygden.

Och den målade träkon med svans ser ut som något för barnen att prova ”mjölka”? Sådana detaljer gör ju också att yngre besökare får en rolig upplevelse.

Körde sen till Härskogen – en plats som verkligen bjuder på lugn och natur. Vet inte om huset är en kursgård numera. Hade med mig picknick! En termos med varm kaffe, 2 bröd med ost, skinka och paprika, samt lite frukt och en liten godsak i skålen  vindruvor och en energiboll. Bordet och utsikten ger en lugn naturkänsla. En fantastisk plats! Mellan de gröna trädtopparna, den spegelblanka sjön och det dramatiska molntäcket kändes det som en paus mitt i naturen som laddar batterierna på riktigt.

Efter picknicken stannade jag till på ett av ställena längs Gamla R40-slingan – en charmig sträcka fylld av små pärlor mellan Härryda och Bollebygd. Lokala gårdsbutiker, loppisar och kaféer i lantlig miljö. Där köpte jag färska ägg. Det känns ju alltid som en lyx

Ni som har följt Bonde söker fru tidigare minns säkert Sigrid Bergåkra – hästbonden från Hälsingland med stort hjärta och stark vilja. Nu är hon tillbaka i TV4:se  Bonde söker fru – Andra sommaren, och jag kan inte låta bli att följa hennes resa med nyfikenhet.

Sigrid, som driver en ridgymnasieskola på gården i Vallsta, blev känd redan 2016 när hon deltog första gången i programmet. Då valde hon att gå sin egen väg och avslutade programmet i förtid efter att ha förälskat sig i en man utanför brevskrivarna. Tyvärr höll den relationen inte i längden – och även en senare förlovning tog slut. Nu ger hon kärleken en ny chans, vilket jag tycker är både modigt och inspirerande.

I den nya säsongen visar Sigrid en varm och öppen sida av sig själv. Hon söker inte bara någon att dela vardagen med – utan någon som verkligen delar hennes värderingar kring natur, djur och familj. Hennes tre döttrar finns också med i bakgrunden, och det är fint att se hur viktig familjen är för henne.

Redan i första avsnittet klickade det rejält mellan henne och en av brevskrivarna – och jag måste erkänna att jag log när det nästan blev en kyss! Det ska bli spännande att se vart det leder.

Jag hejar på Sigrid, för det är inte alltid lätt att våga öppna hjärtat igen. Särskilt inte i tv. Men hon gör det med värme och integritet.

Idag lever jag lättare – med färre kakor men större glädje.
Minnet är fortfarande sött, men mitt val idag är ännu sötare.
#livsstilsresa #hälsoresa #sötaMinnen #balans

Det vackra röda huset med vita knutar står stadigt, omgiven av gröna ängar och gamla ekar. Renoveringen pågår för fullt, men charmen från förr lever kvar i väggarna. Byggställningarna skvallrar om ett pågående arbete – men helhetsintrycket är redan inbjudande.

På väg in mot huset möts man av en grusväg kantad av mäktiga träd. Här känns stegen långsammare och tankarna djupare. Utsikten mot huset är lika vacker som ett vykort – röd fasad, grönt gräs och en himmel som lovar sommar.

Arbetet pågår i varje vrå av huset. Här ser vi exempel från övervåningen:

• Nya golv och väggar – ljusa trätiljor ger rummen ett luftigt intryck.

• Isolering och takarbete – moderna material möter gammal byggteknik.

• Ett arbetsbord står mitt i ett av rummen, som en tillfällig plats för ritningar, skisser och beslutsfattande.

I verandan är fönstren nu på plats. Genom dem ser man ut mot vägen och åkern där maskrosorna börjat  blomma– samma utsikt som tidigare generationer blickat ut över. En känsla av kontinuitet genomsyrar hela bygget.

Det är rörigt, dammigt och fortfarande mycket kvar att göra – men huset andas hopp. Snart kommer ljudet av hammare att ersättas av skratt och samtal, och rummen kommer fyllas av liv igen.

Tidigare inlägg om gården i Klåddegärde

Tre veckor efter den första träffen, nästan på dagen, möts de igen. Denna gång hemma hos Margareta i Uppsala, i hennes lilla lägenhet med pelargoner på fönsterbrädet och böcker i dubbla rader.

Det är inte en upprepning av något.
Det är en förlängning.

Här är fortsättning på singelträff i tanken. I bilden från längst ner till vänster och sedan medurs runt bordet:

Lars – 65 år, f.d. sjökapten och akvarellmålare
Erik – 62 år, pensionerad civilingenjör
Margareta – 63 år, pensionerad bibliotekarie och kvällens värdinna
Helena – 58 år, sjuksköterska och resenär
Yvonne – 60 år, konstpedagog och gallerist
Jonas – 59 år, tidigare samhällskunskapslärare och föreläsare

Korta citat från  var och en – något de kanske sade just den kvällen?

Lars
– Jag tror vi behöver fler kvällar där ingen tävlar om att vara mest intressant. Bara närvarande.

Erik
– Det är först nu jag har tid att lyssna på skogen. Den säger mer än jag trodde.

Margareta (värdinna)
– Jag ville se om det gick att mötas utan förklaring. Och ja – det gick.

Helena
– Jag har bestigit berg. Men ibland är ett samtal vid ett köksbord en större resa.

Yvonne
– Jag tror på kort, tecken – och människors magkänsla. Och min sa ja till det här.

Jonas
– Jag är van att ställa frågor. Men ikväll fick jag svar jag inte visste att jag saknat.

 Vad hände sen – blev någon ett par?

Fortsättning följer!

Idag tog jag en promenad genom Azaleadalen, och jag blev påmind om hur vacker naturen är. Solen värmde , fåglarna sjöng och överallt började knoppar slå ut i färg. De första rosa och gula azaleorna lyste som små facklor bland det gröna, och jag stannade flera gånger bara för att titta, andas och ta in allt.

Jag passerade skylten som berättade att Barnens zoo var öppet och att blomningen var igång – och det var verkligen sant! Det var som att hela dalen viskade: nu börjar det. Jag gick över den lilla bron in bland buskarna, och det kändes som att stiga in i en tavla.