Det är måndag, en sådan där grå och stilla dag där vädret knappast lockar en utanför dörren. Per Fläder suckade och konstaterade att dagen kändes lika blek som himlen. ”Vad ska vi hitta på då?” undrade Per Blå och höjde ögonbrynen i en utmaning, som om ett nytt äventyr skulle ligga runt hörnet. Själv tog jag mig ut en sväng till Ö&B, mest för att fånga lite ljus och bryta av vardagen.
Trots att det bara var förmiddag, vimlade det av folk därinne – och varför inte? Hyllorna svämmade redan över av julpynt i alla dess former. Glitter, gnistrande kulor, små tomtar och juliga ljusslingor blänkte och lyste upp lokalen som en förankring om festligheter. Jag kunde inte låta bli att le. Julen är ändå jul, och hur många gånger jag än ser det, finns det alltid något nytt och glimmande att upptäcka. Även om det är knappt två månader kvar, väcker den där varma förväntningen.
Senare, när eftermiddagens lugn hade lagt sig över hemmet, bestämde jag mig för att göra något med laxfärsen jag köpte häromdagen. Jag rullade små, fina färsbullar och stekte dem gyllene. Doften som fyllde köket var underbar, och smaken blev precis lika god som jag hoppats. Men varje tugga fick mig att tänka på en annan laxrätt – en minnesvärd upplevelse som tog mig tillbaka till september ombord på kryssningsfartyget i Sitka, Alaska. Där satt vi, några i gänget, i en varm och ombonad matsal medan fullmånen lyste genom fönstren. När vi fick in laxen… åh, den bara smälte i munnen, med en smak så mild och silkeslen att det nästan kändes som ett mirakel. Det var en smak som stannade kvar, en påminnelse om skickliga kockar och en förtrollande miljö.
Med 2500 passagerare och en besättning på 800 personer – de flesta från Filippinerna – är det tydligt att dessa kockar har en gedigen erfarenhet av att tillaga mat till perfektion. Nu återstår bara för mig att försöka återskapa den magin här hemma. Tänk om man kunde frambringa samma smältande mjuka lax med den där milda smaken.
