Herregud. Minns väldigt väl en finslipad överklassdam (min tolkning) i England. Jag var där för att hitta inspiration till min bok ”Också tystnaden talar” och satt med min dotter och åt frukost dukat på runt bord med en vit välmanglad  duk  i ett fint hotell. En äldre förnäm (min tolkning) dam gick rak som en pinne för att framhäva sin klass för att hämta scones. Plötsligt så råkade damen snubbla och tappade tallriken med läckerheten rätt ner i golvet.

Om man nu ska analysera allt från alla håll och kanter så kan man börja med – var det verkligen en överklassdam? Vad är det som indikerar på att damen tillhörde en överklass? Skulle det vara kläderna och det raka gången? Utgår man från det så är man lättlurad. Det finns många ulvar i fårakläder och sol och vårare. Men var  damen en ulv i fårakläder? Det fanns ingenting som indikerade på det utan det första intrycket var att det var en förnäm dam som verkligen ville sända ut typ ”så här uppför sig en förnäm dam.”

Men hur ska vi kunna tolka den information vi får in i hjärnan på rätt sätt? Människan behöver kanske lägga människor i olika fack i hjärnan för att lättare kunna göra en bedömning. Första lätta tanken är ju att man lägger två fack i sin minnesbank i hjärnan typ – man eller kvinna! Men kan man vara hundraprocent säker i bedömningen? Det kan ju vara en man som klär sig i kvinnokläder eller tvärtom.

Ja det är inte alltid lätt att vara människa. Men i en roman får man ju skriva hur man upplever saker och ting. Så här skrev jag iallafall i romanen och en roman är ju en roman:

”Han hade vänner i Bradford och de firade en födelsedag på samma restaurang som Sophie och hennes släktingar vistades på denna kväll. Ett ödes sammanträffande igen. 

”Hon skylde mig för att sitta som en hösäck vid matbordet!”

Den äldre kvinnan hade gått rak som en pinne för att hämta scones. Under hela kvällen hade hon suttit stel som en robot för att framhäva sin klass. Skinnet hängde slappt under hakan och rynkorna syntes tydligt runt munnen och ögonen. Med en pipig röst som strömmade genom hennes smala bleka läppar anmärkte hon på Sophie. Orsaken till hämnden var att hon tappat tallriken fylld med läckerheter på golvet. Sophie hade nickat lite elakt och tänkt: Så kan det gå! Kvinnan hade inte undgått Sophies reaktion. Därför hade hon anmärkt på henne.”

Ur romanen ”Också tystnaden talar”