Mjukheten.
Det är tisdagsmorgon, dagen efter påskens firande. Jag ser på älgvandringen på tv. Älgarna rör sig långsamt, nästan svävande, som om naturen själv bar dem. Deras tyngd känns inte tung – bara stilla och mjuk.
Ur älgens mule ryker det lätt i morgonluften. Kanske ligger frosten kvar, men det jag känner är naturens milda värme. Den stilla energi som omfamnar allt levande.
Naturen bär på en mjukhet som inte är svag, utan varsam och stark. Och ibland möter man den också i människor – de som lyssnar med hela sin närvaro, som ser utan att döma. Deras mjukhet bär, precis som mossan bär ett steg eller dimman sveper in en morgon. Stillhetens styrka.
”Människor behöver människor – som kan vara mjuka när världen är hård.”
– Okänd