Läser om Calamity Jane idag. Vilket jag gjort många gånger.  Föreställer mig att hon kanske kände så här när hon red över prärien.

Att rida fritt över prärien var som att känna vinden som en mjuk viskning mot ansiktet, medan hästens kraftfulla steg pulserade genom marken under hovarna. Prärien sträckte sig i alla riktningar, ett oändligt hav av vajande gräs i gröna och gyllene nyanser, som glittrade i solens varma sken.

Himlen var vid och blå, ibland prydd med mjuka molntussar som drev sakta i den varma brisen. Doften av torr jord, vilda blommor och solvärmd salvia fyllde luften. Fåglar svävade högt ovanför, och i fjärran kunde man ibland skymta en flock bison som rörde sig som en mörk våg över landskapet.

När man red fritt här, fanns inga staket, inga vägar att följa – bara friheten att välja sin egen väg. Varje galopp var ett steg bort från vardagens bekymmer, och varje andetag kändes lättare. I den stunden var man ett med naturen, med hästen och med sig själv. Det var frihet i sin renaste form – vild, otämjd och oändligt vacker.