Han vände sig mot henne och utbrast
Varför lekte du med mina känslor?
Varför?
Hade du roligt?
Hennes blick berörde honom.
Ögonen talade.
Det var alldeles tyst
Han kände sig berusad av hennes närhet
fumlade efter kärlekssmycket
han en gång gett henne
Upptäckte med fasa
att det var borta och tänkte
Nu förstår jag precis.
Allt står klart som kristall.
Du har slängt smycket!
Lika lättvindigt som du slängt bort våran kärlek
Men hon älskade honom
Förbannade sitt öde
som hon delvis själv bestämt
Hon kände sig kall inombords
som en snövit slöja
i den stormiga vinden
Dikt av Brigitte Ranniger