Det är ”hösten”
då älvorna dansar i dimslöjorna.
Altjämn en tid då solen vill lysa upp de fallna löven
letandes sig fram mellan de spretiga grenarna.
Ljusstrimman skymtar i den porlande bäcken
i en trakt där vildhästarnas sörplar i sig vatten.
En nejd där flyttfåglarna lyser som guld i solnedgången
och där himlen reflekteras i det klara vattnet.
Himlen är stundtals klarblå
i storslagen kontrast
till den osaliga blandningen av höstens färger
grönt, orange och rött.
Hösten kan vara lika otämjd
som den betande råbocken i mossan.
Okuvad i skogens sista skördefest
därstädes ljud ekar i bergen.
Haren skuttar förbi kärlekseken
som inte kommer förmultna
när regnet strilar ner i löven
i dimmans ridå.
Innan frosten slår till
letar domherren efter röda bär
som lyser blossande
i höstsolen.
Horisontens höst är vacker
då man sitter under glittrande stjärnhimmel
intill den sprakade elden vid sjön
där svanen slumrar in vid vassen när solen går ner.
Höstdikt av Brigitte Ranniger