Min hand finns inte längre i din.
Vi möttes i kapitel fem i ödets bok.
Det var en dag då vattenpärlor glittrade
på stenarna vid strandkanten.
Gyllene solstrålar kittlade.
I fukten på fönstret ritade mitt
skälvande finger ditt namn.
Du fattade min hand och vi lekte
vilt mellan raderna.
Orden som var starka flödade.
Stannade kvar djupt i tanken.
En dag kom frosten och
frös de vackra orden till is.
Boken fick inget slut.
Utan blev fångad av vinden
som förde den till den ödsliga herden.
Kvar finns bara iskall hetta.
Brigitte Ranniger