Jag har börjat gå efter principen lagom. Inte bara ibland, utan varje dag. Det låter kanske lite… försiktigt. Lite tråkigt till och med, som en smörgås utan pålägg. Men det är det inte. Det är tvärtom något som smugit sig in i mitt liv som en vän jag inte visste att jag längtat efter. Det började med maten. Inte som ett nyårslöfte eller ett dietprojekt, utan mer som en stilla tanke: “Behöver jag verkligen mer än så här?” Och svaret blev ofta: nej. Lagom blev inte bara ett mått – det blev en känsla. Tallriken behöver inte digna. Man behöver inte ta om bara för att det finns mer. Det får gärna finnas kvar. Det är okej. Och det märkliga var att kroppen svarade med tacksamhet. Inte med protester. Den kändes lättare. Nöjdare. Som om den också hade väntat på det här. Jag märkte att det smittade av sig. Jag började göra lagom mycket av allt möjligt. Lagom mycket kaffe – så det inte står och blir beskt i kannan. Lagom många planer – så att jag faktiskt orkar genomföra dem. Lagom mycket nyheter – så att jag hänger med, men inte går under. Och vet du? Det finns en vila i det. En sorts värdighet i att inte pressa sig till max hela tiden. För det är så lätt att tro att man måste. Att man är lat om man inte gör allt, provar allt, köper allt. Men lagom viskar: du räcker till ändå. Jag tycker om det viskandet. Jag tycker om att kunna säga till mig själv, efter en vanlig dag: “Det där var lagom.” Inte dåligt. Inte fantastiskt. Men bra. Tillräckligt. Och ibland – om man lyssnar noga – kan lagom kännas som lycka, i en mycket stillsam tonart.