Lilla lilla dunboll

        •  

    Någon grät ute den tindrande stjärnnatten.Jag gick
    upp och lyssnade. Öppnade altandörren. Vinden kändes
    bister mot mina nattvarma nyvakna kinder.

    Där i en vissnad rosenblomma satt du. En liten vit
    genomdränkt,hjälplös och kall dunboll med ledsna 
    små rädda ögon så blå.
    Mina händer som fortfarande var varma efter
    sängvärmen lyfte upp dig men din kropp spjärnade
    emot.

    Lilla lilla dunboll var inte rädd.
    Jag skall värma dig. Nynna en vaggsång åt dig.
    Min kärlek till dig ger dig tillit. Värmen kommer tillbaka
    till dig. 
    Flyg iväg igen över daggens friska droppar.
    Med hjälp av den ystra morgonvinden.
    Farväl lilla dunboll. Tack för att jag genom min 
    värme stärkte dig.
    Flyg nu. Fönstret står öppen. De tidiga solstrålarna
    kommer att visa vinden och dig vägen.Till allt du
    är värd att ta emot.

    Innan vinden skulle lyfta dig så vände du. Tvekade lite.
    Men jag vinkade och ropade. Ta för dig lilla dunboll. Fråga
    ingen. Jag rös när jag såg hur den trygga starka vinden
    tog tag i dig. Förde dig över de morgonfrostiga
    åkrarna. En enorm lyckokänsla spred sig inom mig.

    Dikt av Brigitte Ranniger