På en sten i uppe i skogen satt Greta och John.
Det var vår och koltrasten sjöng kärlekssånger.
Stenen var kall med inte deras bultande hjärtan.
Greta var tyst för Johns brev hade smärtat henne.
”Det är bäst att vi inte ses igen”
Greta hade fått brevet när hon var i Mora.
Dagen innan så hade hon åkt båten
på siljansjön. På kvällen hade hon
promenerat själv.
Längtat att John skulle gå bredvid henne.
Hand i hand.
Längtat att de skulle vara tillsammans varje dag.
Greta hade känt varje dag som förlorad och skrev till John.
”Jag saknar dig och längtar så till dig”
När dom satt återförenade på stenen i skogen
kom det för Greta en dröm som hon inte
ville förstöra.
Därför var hon så tyst.
Greta kände sig lycklig och
kunde glömma alla bekymmer.
Ett år hade gått sen de sets.
Greta drömde om ödets vilja.
”Ni kommer ses igen”
Vill ödet det så skulle det också bli så.
Nu satt dom bredvid varandra och hade träffats igen.
Dikt av Brigitte Ranniger