Idag firar många Fars Dag här i Sverige. Kanske med kaffe på sängen. Har illustrerat en bild på hur det kan se ut.
Sida 5 av 655
Det är lördagen den 9 november och när jag tittar ut genom fönstret möts jag av ett gråmulet Göteborg – precis som det brukar vara här mitt i november. Sådant väder får mig alltid att tänka på advent och julen som närmar sig, det blir ett perfekt tillfälle att bringa lite ljus i mörkret. Tanken på en mysig julmarknad lockar också. Kanske är det till och med dags att börja julklappshandla till mina fem älskade barnbarn. Jag ser verkligen fram emot julskyltningen på Nordiska Kompaniet söndagen den 17 november. Förhoppningsvis klarnar vädret upp lagom till fullmånen fredagen den 15 november som kallas frostmånen.
Minnet av filmen om Hachiko – en sann berättelse som många berörts av – går djupt. Att följa den lojala akitan som dag efter dag stod trofast vid stationen, väntande på sin älskade husse som aldrig mer skulle komma hem, är både hjärtskärande och vackert. Hachikos eviga hopp och trofasthet bär på en styrka som är sällsynt, en påminnelse om den ovillkorliga kärlek djur kan känna och visa oss människor. Denna sanna historia om en vänskap som trotsar tid och avstånd rör oss, för det är så sällan vi ser kärlek så ren och orubblig 🫶
En illustration av Hachiko
Idag har jag skapat en illustration baserad på tanken om hur det skulle kunna vara att vara en hund i Alaskas vildmark. Inspirationen hämtades från den fiktiva romanen ”Skriet från vildmarken” skriven av Jack London. Jag har lånat boken idag och ser fram emot att börja läsa den. Jag har även beställt tre andra böcker som relaterar till Alaska, vilket inte är så konstigt eftersom mitt besök där i september har inspirerat mig ytterligare.
Tänk hur tankar, känslor och längtan efter lite annat skiftar från dag till dag. Just idag fylls jag av en längtan att kliva ombord på The African Explorer. Att bara lämna allt bakom mig ett tag iallafall och låta tåget ta mig rakt genom Kenyas vilda hjärta. Jag kan nästan känna savannens varma vindar, höra rytmen av hjulen mot spåren och se de vidsträckta landskapen breda ut sig utanför fönstret.
Tänk att sitta där, bekvämt tillbakalutad i en lyxig kupé, med tågfönstren som stora, levande ramar mot naturens eget drama. Elefanter som dricker vid vattenhålen, bufflar som betar i lugn och ro på fälten, och flockar av zebror och giraffer som strövar över savannen. Det är som om dessa djur är där enbart för oss som färdas genom deras rike. Att få se antiloper och gaseller graciöst hoppa över gräset känns som ett ögonblick av ren magi – som om jag själv blir en del av deras värld, om än bara än så länge i fantasin och drömmen.
Ovanför tåget svävar rovfåglar som örnar och gamar med en imponerande kraft, medan små, färgglada fåglar fladdrar förbi och fyller himlen med liv. Det skapar en nästan drömlik frihetskänsla, en påminnelse om att få vara precis där jag är, utan att något annat stör.
Det är en resa som jag ibland längtar efter och funderar på.
Alla helgons dag ger en möjlighet att både reflektera över livet och minnas de som inte längre är med oss, och den fyller en viktig funktion för många i att bearbeta sorg och hålla minnet av sina nära levande.
Den 1 november 2024, dagen efter en natt fylld av Halloween-mystik, svepte en stormvind över Göteborg och västkusten. Laddad med en vild och oemotståndlig passion. Efter att nattens festligheter lagts var han fortfarande tung och dramatisk, och snabbt rullande moln målade nyanser av djusgrått. Denna storm, matad av den gångna högtidens magi, viskade inte längre utan ropade ut sin närvaro med en kraft som fick fönster att skallra och dörrar.
Under stormens kraftfulla inflytande bugade sig träden och löven virvlade upp i en förtrollad dans, som om de ville hålla kvar vid glädjen från Halloween och aning längre. Luften vibrerade av elektricitet och bar på en blandning av regnets friskhet och äventyrets lockelse, samt en svag doft av rök från de nyligen släckta jack-o’-lanterns.
