Visst är det ångestladdat med all knepig information vi får kontinuerligt under dagarna angående coronaviruset. Vad vi ska/inte göra. Olika budskap hela tiden från sakkunniga som predikar massmedialt.
Under tiden vi lyssnar så kan vi ju ha all tid i världen att gotta oss hemma eller? Sanningen är att vi lever ångestladdat nu och då kan annat också komma upp till ytan. Vi kan inte undgå att stegvis undersöka ”vad är det som kommer upp”?
Jag brukar träffa på äldre ensamma människor vars livlina är att ge sig ut och förhoppningsvis träffa på någon dom kan prata med. Nu verkar den ”halmstrån” vara rubbad eftersom i nuvarande läge så ska människor hålla sig på flera meters avstånd så inte smittan sprids.
Rannsaka oss själva: Är vi svenskar vänliga eller bygger vi upp vänskapen i slutna grupper? Kan man jämföra det med den klassiska romanen flugornas herre?
Men hur i hela fridens namn skulle vi jämföra oss med den den boken? Tex en jurist måste tolka allt från alla håll och kanter för att få en bild. Samma gäller en psykolog. Minns när jag läste grundutbildningen i neuropsykologi för 25 år sedan. Där läste vi också”flugornas herre” för att kunna skapa oss en bild hur just slutna grupper kan uppstå.
En del skapar grupper där dom bara väljer personer som dom anser vara ”fina människor” typ överklass eller fejkad societet. Grupperingar kan ske på hur många olika sätt som helst. Både på gott och ont. Personligen så tror jag den lyckligaste människan är den som vågar står upp för sig själv eftersom den ska leva och umgås med sig själv från första och sista andetaget. Och under den tiden behöver den få bekräftelse av andra genom uppskattning, vänskap, medmänsklighet och kärlek. Och det ska utvecklas redan i barndomen. Ett barn som blir bortstött redan som liten kan tappa tilliten till att få bekräftelse under livets gång. Låt ett barn få berätta (även som vuxen). Om någon ramlat i backen så måste vi böja oss för att plocka upp. Inte stå där uppe och peka neråt.
Från det ena till det andra så berördes jag igår av programmet ”Tillsammans med Strömstedts” i tv4. Det handlade om ”Efter 20 år tillsammans gifte sig konstnären och kroppsaktivisten Stina Wollter med sin Micke Olsson i New York. Idag berättar de om svårigheterna med att nå fram till varandra och vilka metoder de jobbat med genom åren.”
Stina berättade vilken hemsk känsla hon upplevde när hon inte fick närma sig Micke när dom befann sig i en kris.
Hur många upplever inte den hemska känslan? Ett barn behöver närhet. Vad hände om den blir bortstött? Alla behöver närhet i en relation.
Önskar alla en fin torsdag 🙏
