Ett intressant ställe i Thuringen är Jugendherberge
”Schloss” Windischleuba.
Jag har varit där vid flera tillfällen. Första gången var
efter murens fall i forna DDR och mycket har förändrats i Thuringen
efter det. Slottet är egentligen till för ungdomar men det
finns även möjligheter för andra att få hyra där. Dom gånger jag sovit över
där så har dom eldat med kol som värmde upp hela slottet.
Slottet har inspirerats mig för att användas i min bok
”Också tystnaden talar”. 2001. Det handlar om en uppdiktad kärlekshistoria.
I romanen kallar jag slottet för Holsteinschleuba.
I näst sista sidan i boken ska Sophie och Claus träffas på slottet.
Två personer som lärde känna varandra som unga. Blev kära men jobbiga
händelser kom emellan. Men nu hade ödet återigen korsta deras väg trots
att de tagit farväl av varandra många gånger. Claus hjärta bankade när han
gick över slottsgården med en bukett röda doftande rosor.
Han rätade till slipsen emedans han
funderade på hur Sophie skulle ta emot honom. Han visste inte själv hur
han skulle känna sig eftersom hans stora kärlek Sophie hade gift sig i slottet
med en annan man som hon skiljde sig ifrån senare.
Sophie hade stått och kikat i slottsfönstret
och var mäkta nervös mest på tanken på den värme hon kände
inom sig. En värme av längtan efter Claus. Det var en kittlande omtumlande
spänning att få träffa han på tu man hand på slottet. Claus stod helt handfallen
när hon tog emot honom i handen och förde in honom i salen där bordet
var vackert dukat, kandelabern gnistrade och värmen spred sig
från brasan. Emedans de satte sig vid bords så kastade de varma blickar
mot varandra. Det var omtumlande och starkt då kärleken snuddade deras inre
gömslen där alla hemligheter och längtan de delat med varandra fanns
skyddade och bevarades av deras ömhet för varandra.
