Nu under corona pandemin ska närkontakt med andra undvikas så inte det krypande viruset får fäste nånstans. Ock det är ju bra. Men utåt sett verkar Sveriges ytterskikt vara prima men under är det kaos. Det repressiva trycket inom vården kan överföras till barnen som kan bli känslomässigt sårade. Många som nästan måste jobba ihjäl sig inom IVA kan också sörja sin oförmåga att kunna rädda alla. Personalen är specialutbildad med kvalificerad teknisk utrustning för övervakning och behandling av svårt sjuka patienter. Men hur mycket orkar dom med?
Hur var vårt sociala liv innan corona och hur är det nu? Kommer världsbilden bli den samma? Själva bilden kanske men inte känslan av tillit vad man kan göra i framtiden. Mycket är förvirrande trots att man tar dagen som den kommer och går inte för nära folk.
Jag kommer ihåg AIDS tiden på 80 talet. I början visste ingen direkt vilken sjukdom som 32 miljoner människor dog av till och med 2018. Sen när det upptäcktes så blev man ju rädd för väldigt mycket. Speciellt sprutor. Man vågade knappast gå in toaletter i Göteborg där många sprutnarkomaner ofta befann sig. Där låg sprutor och blod. Sprutnarkomaner använde ofta varandras sprutor. Man var också rädd att ta prover på vårdcentraler. Man försökte undvika allt. Det framgick ju inte heller i början hur man kunde smittas. Kunde kläder, kramar smitta? Ja det var hemskt. Mycket var hotfullt och man började ifrågasätta om man kunde lita på folk eller inte. Jag var ju gift men ändå.
Till slut för att må bra så var man tvungen att övervinna sin rädsla vilket gav mer livsglädje. Men ändock veta vad man gör och vara försiktig.
Ut svagheten kommer kraften eller hur?
Nu är det fredag och då får det väl bli lite fredagsmys. Ska börja tillaga en pizza om en stund.
Ha det gott och var rädda om er.