Hela natten hade det regnat och ruskat om solrosorna hårt.
Men nu var det helt vindstilla i den gryende välkomnande soluppgången
Dimmslöjorna steg sakta upp från den nedkylda marken när solen
började värma.
Växtrikets dofter berusade.
Morgonbrisen smekte allt den kom åt.
Jag gick fram till min älsklingssolros
som stod vid åkerkanten.
Stoltast och vackrast.
Mina vänliga händer smekte hans blomsterkorg.
Mina läppar kysste honom.
Ovanför hans huvud surrade humlor och bin irriterat.
De ville inte bli störda av kärlekstrams.
Jag kände att han förbannade sitt öde.
Han ville krama mig.
Men hade inga armar
Kyssa mig….men saknade läppar.
Hans manliga hjärta klappade.
Hårdare och hårdare….
De varma solstrålarna sökte honom.
Ville att han skulle vända sig mot dem som han alltid gjort.
De var lite avundsjuka.
Men nu var kärleken viktigare för honom
än de barnsliga fnittrande solstrålsflickorna.
Jag visste vad som väntade honom
den slutliga skörden.
Att pressas till olja.
Det gjorde mig både ledsen och sorgsen.
Jag plockade ett gult blomsterblad
medans mina varma tårar rann nedför hans kraftiga stolta stam.
Ja jag kände att han var berörd….
Det gula blomsterbladet blev
ett minne.
Av min omöjliga kärlek.
Jag lade bladet i min oskrivna bok.
Kvällen kom.
Himlen färgades röd.
Solrosen väntade på mig.
Men jag kom aldrig mer.
Ljusen skimrande från lamporna i husen.
Ledsen sänkte hans sitt huvud.
Slöt sina trötta ögon.
Ur romanen ”Också Tystnaden talar” Brigitte Ranniger