”Expediten svepte in tjugo röda vackra rosor i vitt silkespapper. En söt tung doft nådde hans näsa. Han hade känt sig tvingad efter Trudels påtryckningar att hälsa på sin hustru. Han gick gångstigen utefter ån och tankarna malde inom honom. Det kändes svårt att träffa Sophie nu när han så uppenbart hade svikit henne. Vad skulle han säga? Att han var glad över barnet? Knappast! Plötsligt kände han att han inte under några omständigheter klarade av att träffa henne. Ögonen tårades då han slängde buketten i det kalla mörka vattnet. De vackra rosorna skakade av kölden och flöt iväg en efter en. Precis som Sophie försvunnit ifrån honom genom att ha ägnat alla sina tankar på Claus. Han orkade inte att hälsa på och se henne i ögonen utan bestämde omedelbart att ge sig iväg på en ny resa.”
”Också tystnaden talar” av Brigitte Ranniger