Urguhart i gryningen
– Det var dimma över loch Ness. Aldrig hade jag trott att en resa till Skottland och Loch Ness skulle förändra mitt liv. Ett liv som innan varit mycket spännande och givande men som efter den resan fick alla bitar på plats. Det var andra gången jag hade besökt den berömda sjön Loch Ness. Första gången blev jag oerhört faschinerad av det mystiska mörka vattnet, solglittret och känslan av både lugn och dramatik.
Under första resan då jag och mitt sällskap satt och tittade ut genom hotellets panoramafönster såg vi mystiska vita streck under vattenytan. Som om det var en undervattensaktivitet av något slag. Inte trodde vi ett ögonblick på att något slags fiskliknande monster skulle visa sig i vattnet. Vi nickade lite menade åt personer som med uppspärrade ögon pekade ner mot vattnet. Filmkameran låg på rummet. Så lite förväntningar hade vi. Den trerätters välkomponerade middagen smakade delikat. Klirret av glas och bestick, dämpad musik skapade en god stämning. Precis när jag satte ner gaffeln och kniven i det välstekta ankbröstet vände jag huvudet ut mot sjön och på bara några sekunder såg jag nåt svart med fenor resa sig upp ur sjön bara ca 100 meter från land. Jag skrek till och mitt sällskap kastade sig mot fönstret och såg en stor vit ring bildas i vattnet. Jag berättade för mitt sällskap vad jag sett och dom skrattade hjärtligt och menade att jag tagit ett glas rött för mycket. Det jag sett såg ut som en späckhuggare men det finns ju inte sådana fiskar i sötvatten.
Hade det varit något onaturligt jag sett så skulle jag tyckt att det varit obehagligt men detta kändes helt naturligt. Vad var det jag sett då? Hade jag omedvetet haft för stora förväntningar så att hjärnan fyllt ut några diffusa streck på vattnet till en fisk som reser sig upp i vattnet? Nej och åter nej!
Rummet på hotellet var varmt så jag öppnade fönstret med utsikt mot sjön innan jag somnade. Jag var trött och ägnande inte många tankar på min upplevelse. Det var som det var. Tidigt innan gryningen vaknade jag av att duvor kuttrade på taket. Sen blev det en massa pipande ljud lika valar som duvorna varnade för. Då kändes det kusligt och jag ville inte gå upp ur sängen. Fönstret stod på vid gavel och jag somnade om utan att bry mig denna gång. Det jag hört i den tidiga gryningen vill jag inte berätta för mitt sällskap som hade roligt över min ”syn” som jag sett resa sig i sjön.
Jag kände mig lite småförbannad och alls inte förvånad över alla andras ”syner” på sjön som blivit bortskrattade i press.
Vi åkte till borgen Urguhart som ligger majestätiskt vid kanten av sjön. Solen stod högt på den klarblå himlen och vinden var ljum denna aprildag. Den avlånga sjön kransades av skogsbeklädda kullar. Tidens ”vingglas” låg i luften och trots att borgen var förfallen så vilar nuet på det förflutnas grund. Några båtar släppte av glada spanska turister som utbrast ” El lago está liso como un espejo” – sjön ligger som en spegel. Återigen upplevde jag vattnet som något mystiskt och trolskt. Ödsligt och vilt med ett varmt hjärta men inget vatten som jag skulle vilja dyka ner i. Inte ens åka båt. Men varför denna rädsla? Det jag sett var ju inget skrämmande utan har förmodligen en förklaring. Vi stod och tittade ner i vattnet på den östra sidan om borgen och plötsligt började vattnet glittra som om någon svept ett trollspö. Glittret flyttade sig som om det flöt omkring. Snabbt kom filmkameran fram och det vackra glittret filmades. Återigen tycktes något tecken kommit till mig. Vad skulle sjöodjuret och solglitter kunna ha gemensamt. Vad ville detta säga till mig?
Text Brigitte Ranniger