Vildhästen
Den vänliga ljusoreanga morgonrodnaden spred sig längs med horisonten.
Ljudet av en vildhästs hovar hördes över den mörka heden.
Vildhästen vidgade sina näsborrar medan vinden lekte med manen.
Hon älskade den friska vinden som luktade frihet
Här på heden kunde hon vara helt fri i sig själv
Fri att våga längta, älska
Vinden, livets betraktare, som följt henne så länge
kände hennes längtan efter kärleken
Ville hjälpa henne att öppna de inre spärrade dörrarna
Där inne som det både fanns smärta men även glädje
De glittrande stjärnorna ville ge sitt liv i hennes vackra sorgsna ögon
fångas av hennes inre djup
I nattens mörker smekte vinden henne till sömn
Dikt ur boken ”Också tystnaden talar”
Skriven av Brigitte Ranniger