Vildhästen
Den vänliga ljusoreanga morgonrodnaden spred sig längs med horisonten.
Ljudet av en vildhästs hovar hördes över den mörka heden.
Vildhästen vidgade sina näsborrar medan vinden lekte med manen.
Hon älskade den friska vinden som luktade frihet.
Här på heden kunde hon vara helt fri i sig själv.
Fri att våga längta, älska.
Vinden, livets betraktare, som följt henne så länge
kände hennes längtan efter kärleken.
Ville hjälpa henne att öppna de inre spärrade dörrarna.
Där inne som det både fanns smärta men även glädje.
De glittrande stjärnorna ville ge sitt liv i hennes vackra sorgsna ögon.
Fångas av hennes inre djup.
I nattens mörker smekte vinden henne till sömn.
Dikt av Brigitte Ranniger